Shia-islam och de mänskliga rättigheterna

Tirdad Arshani


persiran.se | Fri, 19.08.2011, 17:02


Avsnitt 4: slaveri


Syftet med denna serie artiklar har varit att jämföra shia-islamiska rättsregler med regler och principer som uttryckts om de mänskliga rättigheterna i internationella deklarationer, bl.a. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Som det påpekats i de tidigare avsnitten finns det ingen principiell skillnad mellan shia-islam och sunni-islam på de flesta människorättsområdena.
I de tidigare avsnitten beskrevs shia-islamiska regler angående jämställdhet, icke-muslimers rättigheter och yttrande-och åsiktsfrihet. På dessa områden och några andra har inga egentliga officiella revideringsförsök gjorts av representanter för de muslimska länderna och samfunden. Men när det gäller frågan om slaveri finns det ett förändringsbeslut från 1980-talet som fattades i Kairo av representanterna för Islamiska konferensen, en organisation bestående av de muslimska länderna. I en deklaration som kallas för Kairodeklarationen fastslås att slaveriet är förkastligt, att människorna föds fria och ingen människa har rätt att förslava och äga någon annan människa.
Denna deklaration är alltså ett stort positivt steg som officiellt tagits av representanter för de islamiska länderna. Det är dock som sagts det enda officiella steg som tagits för att minska klyftan mellan islamiska rättsregler och de internationellt antagna reglerna gällande de mänskliga rättigheterna. Och man kan förstå att det inte varit ett lätt steg att ta. Det är nämligen inget tvivel om att beslutet om förbud mot slaveri står i uppenbar motsättning till de traditionella islamiska föreskrifterna som tillåter slaveri och berövar slaven all mänsklig rättighet. Slaven har enligt dessa traditionella regler ingen frihet alls.
Muslimer kan skaffa slavar bl.a. i krig eller genom köp. Det gäller dock icke muslimer men detta innebär inte att om en slav konverterar till islam, kan han/hon automatisk bli fri. Därför kommer i enlighet med reglerna alltid finnas muslimska slavar och icke-muslimska slavar i de islamiska samhällena.
Slaven har absolut inga rättigheter om ägaren inte beviljar sådana. Slaven kan inte äga något. Om slaven arbetar, givetvis med ägarens tillstånd, och får inkomster genom sitt arbete, kan han inte disponera inkomsten. Hans inkomst tillhör slavägaren. Slaven kan inte gifta sig om inte slavägaren tillåter det. Barnen i slavfamiljen är slavägarens egendom som kan säljas eller utnyttjas på annat sätt. De är nämligen också hans slavar. Kvinnliga slavar kan utnyttjas sexuellt utan någon som helst inskränkning. Hennes medgivande är alltså inte nödvändigt. Det är tillåtet att våldta kvinnoslaven. Dessutom kan slavägaren bestämma att slavkvinnan ska gifta sig med någon som han väljer. Inte nog med det. Slavägaren kan bestämma att slavkvinnan ska ha sexuellt umgänge med den person han väljer och det utan att de gifter sig med varandra. Slavägaren kan straffa sina slavar i enlighet med de islamiska strafflagarna utan att något domslutsbeslut föreligger. Om någon dödar en slav som tillhör någon annan slipper han/hon vedergällning. Det ända som behövs är att ersätta slavägaren, att betala priset för slaven.
Dessa är några islamiska bestämmelser om slaveri och det är uppenbart att sådana regler strider mot principerna om de mänskliga rättigheterna. Men som nämndes tidigare, har Kairodeklarationen förbjudit slaveriet och därmed har man åtminstone på detta område minskat klyftan mellan Islam och de mänskliga rättigheterna.


Bookmark and Share