Ryssland och ”ryssvännerna” i Iran bland dem som vinner på konflikten mellan Iran och västlä

Taher Sadigh


persiran.se | Mon, 30.06.2014, 10:26
image
Samtidigt som förhoppningen om en förbättring av Irans relationer med västländer ökat pågår ett ” lågintensivt krig” inom Iran mellan anhängarna och motståndarna till en sådan förbättring. Detta ”lågintensiva krig” närmar sig ibland explosiva höjder.

Det är tydligt att inom delar av maktgrupperingarna i Iran finns det idag en större förståelse för att konflikten med västländerna måste få, om inte ett slut, dock en markant minskning för att landets katastrofala ekonomiska läge ska ändras till det bättre. De grupper som visar en positiv inställning till lösningen av konflikten tycks ha vuxit avsevärt under det senaste året och man kan kanske säga att denna växande kraft lett till att landet högste ledare inte som tidigare tydligt markerat sitt ogillande utan visat förståelse för förhandlingarna med västvärlden angående Irans kärnenergiprogram.

Men det finns en betydande grupp inom den härskande semiislamistiska grupperingen i Iran som inte vill att kärnenergikonflikten med västländerna ska lösas. De attackerar ständigt Rouhaniregeringen för västvänlighet och som en försvarare af eftgiftspolitik mot väst. En del av dessa kallas också numera för ryssvänner. Det senaste uttrycket för detta var de attacker mot president Rouhanis antydningar om önskvärdheten av iransk gasexport i samband med händelserna i Ukraina då gasexporten från Ryssland åter användes som ett utrikespolitiskt påtryckningsmedel mot Ukraina och västländerna. EU-länder är starkt beroende av rysk gas och detta är en allvarlig svaghet när det gäller relationerna med Ryssland. Europa måste vara mycket försiktig i sin kritik och i användningen av sanktioner mot Ryssland. President Hassan Rouhanis ”förslag” att exportera iransk gas till EU-länder, som om en förverkligas kommer att förstärka EU i sina relationer med Ryssland , blev utgångspunkten för häftiga attacker mot honom. Vi bortser här ifrån att detta ”förslag” är helt orealistiskt under nuvarande omständigheter. Det krävs stora investeringar och det tar lång tid att starta en produktion i stor omfattning. Rouhani anklagades trots detta för att vilja samarbeta med Västländerna mot Ryssland. Han anklagades också för att ha frångått den "verkliga" islam och anammat en "engelsk" islam.

Främst Ryssland och Kina men också en del andra länder, utnyttjar konflikten mellan Iran och västländerna och denna konflikt har skänkt de en oproportionerligt stor marknadsandel i Iran och de har fått en viktig allierad i Mellanöstern.

Skulle Iran utveckla en normal relation med västländerna, kommer Ryssland och Kina att förlora den semimonopolställning som de fått. Irans makthavare har strävat efter att få åtminstone dessa två viktiga länders stöd och därför skapat oerhört fördelaktiga villkor för dem. Regimen har försäkrat sig om, kan man säga, att dessa länder inte på allvar motarbetar den härskande maktgruppen i Iran. Och Ryssland och Kina är naturligtvis tacksamma och uppmuntrar med sitt beteende de iranska makthavarna att stå emot väst och inte gå kompromissens väg.

En annan stor grupp som vinner på konflikten mellan Iran och väst är vapenförsäljarna. Konflikten skapar en blomstrande marknad för dessa. I denna grupp ingår många väster-ländska vapentillverkande företag, mellanhänder och smugglare och naturligtvis även sådana industrier i Kina och Ryssland och en del andra länder som tidigare ingick i Sovjetunionen.

Men Vilka är de grupper inom landet som vinner på att konflikten mellan Iran och väsländerna fortsätter och uppskattar och förordar utveckling av relationerna med länder som Ryssland och Kina

Den första inhemska maktgrupperingen som vinner på, eller rättare sagt behöver den här konflikten, är de ultrakonservativa som fortfarande styr landet. Ett av deras viktigaste medel för att säkra sina anhängares förtroende och stöd är att fortsätta ett vidmakthållande av konflikten med västländerna. Deras existensberättigande är intimt beroende av att de oupphörligt och högljutt framhåller att den ”antiislamiska” västvärlden ” hotar den iransk-islamiska kulturen och de rådande värderingarna i det iranska samhället.” Skulle de börja visa svaghetstecken i den här frågan kommer deras existensberättigande som makthavare inte kunna försvaras hos deras anhängare. Det är ”fienden” och ”fiendens hantlangare inom landet” – de livnär sig på.

Det gör också den högste ledaren, ayatolla Khamenei men det verkar som om han insett att åtminstone den nukleära konflikten måste lösas och sanktionerna mot landet som förlamat samhället måste lyftas för att förhindra ytteligare försvagning av den ”islamiska” regimen som redan är betydligt svagare än bara för några år sedan.

Den andra inhemska maktgruppen som delvis är samma personer som de politiska makthavarna är profitörerna. Numera består denna grupp i huvudsak av ledarna för revolutionsgardet som bevisligen smugglar eller på annat sätt importerar ofantliga mängder varor producerade i väst, varor som inte kan importeras på ordinarie sätt på grund av konflikten med västländerna. Det mesta av de varorna kommer genom Förenade Arabemiraten vilket gjort att detta lilla arabiska schejkdöme idag är Irans främsta handelspartner. Det finns också en grupp stora importörer av ryska och kinesiska varor bland dessa profitörer som delvis återfinns bland revolutionsgardet och andra av regimen bildade organisationer, så kallade ”stiftelser” som dominerar den iranska ekonomin.

En stor grupp kommentatorer har framfört teorin att ayatolla Khamenei, den högste ledaren, har tvingats acceptera att man måste lösa det nukleära problemet och detta faktum har varit en avgörande faktor i presidentvalet i Iran som ledde till Hassan Rouhanis seger. De menar att om Khamenei var emot Rouhani, som förespråkade förhandlingar med västländerna, skulle han beordra valfusk och därmed valet av en hårdför motståndare till förbättring av utrikesrelationerna. Att så inte skedde är ett tecken på att Khamenei stödde lösningen av den nukleära konflikten. Detta betyder dock inte , som jag nämnde ovan, att motståndet mot förbättring av relationerna med väsländerna, i synnerhet USA, har försvunnit inom de härskande maktcenta. Ayatolla Khameneis till synes ambivalenta hållning – han säger att han stöder Rouhanis utrikespolitik men upprepar samtidigt alla sina tidigare attacker mot väst, kan förklaras med att han inte vill stöta sig med de grupper som är emot att landet ändrar sin tidigare politik - en konfrontations politik.


Bookmark and Share