Vägen till demokratin: Kort översikt över olika strategiska inriktningar inom exiliranier

Taher Sadigh


persiran.se | Sat, 03.05.2014, 18:21
image
En intensiv diskussion pågår utanför Iran bland de många exiliranska organisationerna och de partiliknande eller frontliknande iranska grupperingarna om hur den nuvarande regimen i Iran, d.v.s. den teokratiska diktaturen ska ersättas av en demokratisk politisk ordning. Det finns naturligtvis även andra grupperingar som vill bli av med den islamistiska regimen men från andra utgångspunkter än demokrati. Dessa grupperingar, oavsett vänster eller höger, utgör förmodligen en minoritet bland exiliranierna.

I huvudsak kan man urskilja tre inriktningar i det här sammanhanget bland de demokratiskt orienterade exiliranierna:
1- Regimen måste störtas och, med största sannolikhet, genom en blodig slutstrid. Det är alltså ett libyskt scenario med eller utan utländsk intervention. Enligt denna inriktningens anhängare måste man vara beredd på ett väpnat uppror, och de tror inte att icke-våldsmetoder kommer att lyckas i kampen för demokrati i Iran.
2- Den teokratiska diktaturstaten måste ersättas av en demokratisk stat genom ett allmänt och demokratiskt val.
3- Regimen kan reformeras som innebär att man så småningom når det stadiet att ett riktigt allmänt och demokratiskt val kan hållas och därmed en riktig legitim regim skapas.

De två sistnämnda inriktningarna är alltså båda icke-våldsrörelser som anger som sin målsättning skapandet av ett demokratiskt samhälle. Det som skiljer dem är hur man når slutmålet, d.v.s. ett allmänt demokratiskat val och därmed, med stor sannolikhet, en demokratisk utveckling.

Den tredje grupperingen, alltså de som kan kallas reformister vill följdriktigt samarbeta med och stödja de så kallade islamiska reformistgrupperna inom landet som egentligen inte är några demokrater utan islamister av något mindre brutalt snitt. Inom landet finns det naturligtvis demokratiskt orienterade, icke-islamitiska grupperingar, och samarbete med dessa grupper inom landet är inte kontroversiellt. Den tredje grupperingen vill dock att samarbetet och stödet även ska gälla islamist-reformisterna som vill behålla det nuvarande islamistiska systemet men förordar något mildare maktutövning, säger sig vilja bekämpa korruption, sätta stopp på äventyrlighet i utrikespolitiken och liknande. Den tredje grupperingen vill samarbeta med dem och stödja dem och hoppas på detta sätt förändra samhället till det bättre och i slutändan skapa ett demokratiskt samhälle. De menar att denna strategi kan leda till ett öppnare samhälle vilket underlättar övergången till en riktig demokrati. Efter det senaste presidentvalet då en "moderat"kandidat, Hassan Rouhani, vann valet, verkar det som om den här grupperingens syn vunnit något mer stöd.

Den andra grupperingen vars paroll är ”allmänna demokratiska val” ser inte någon möjlighet till djupare samarbete med de reformistiska islamisterna och visar sig vara ovillig att stödja dem. De islamistiska reformisterna kan ju inte betraktas som demokratiska. De är enbart en mjukare version av de nuvarande brutala maktgrupperna. Men de förkastar inte all samverkan heller. Ofta motiverar en del av denna grupperingens företrädare en eventuell samverkan genom att peka på den möjlighet som detta kan skapa för att locka de mindre övertygade reformistiska islamisterna till ett mer demokratiskt ställningstagande och därmed stärka den demokratiska rörelsen. De pekar på att en sådan flykt från islamisterna – reformistiska eller icke-reformistiska - har skett hela tiden de senaste 10-15 åren och har t.o.m. accelererat de senaste 2-3 åren.

Denna grupperings deklarerade strategi är att förändra genom allmänna val. Motståndarna brukar invända att den islamistiska härskande maktfullkomliga oligarkin i landet inte kommer att tillåta allmänna demokratiska val. Och faktum är att det finns företrädare inom denna gruppering som inte kan förklara vad de egentligen menar. En viss förvirring råder således, men det finns många företrädare av den här grupperingen som är klara över målsättningen och strategin. Dessa säger att regimen visserligen inte självmant kommer att ordna allmänna demokratiska val men genom kamp på olika sätt, t.ex. civil olydnad och andra icke- våldsmetoder kan man tvinga den att ge upp motståndet mot allmänna demokratiska val och detta genom att viktiga delar av makthavargruppen kommer att inse att de kan rädda delar av sina privilegier genom att lämna det sjunkande skeppet. De kommer att inse att om de inte ger upp motståndet mot demokratin, riskerar de att förlora allt.

Skillnaden mellan de två nämnda demokratiska grupperingarnas strategier kan delvis spåras till deras uppskattning av styrkeförhållanden i landet. Den tredje grupperingen verkar tro att anhängarna till de islamistiska reformisterna utgör en stor majoritet i landet och därför får inte ignoreras. Den andra grupperingen däremot verkar tro att den del av det iranska folket som stöder de islamistiska reformisterna inte är så stor. De resonerar också så att ett samarbete med de inflytelserika ledande islamist-reformisterna kan utnyttjas av dessa för att uppnå viktiga maktpositioner och därmed förlänga den islamistiska regimen, låt vara i en mjukare version.

Som sagt, uppskattning av styrkeförhållandena är en av faktorerna som ger upphov till olikheterna mellan dessa två gruppers strategier, men faktum är att ingen idag med säkerhet kan säga hur vekligheten i det här avseendet ser ut.


Bookmark and Share