Medieinstitutioner, finansiering och demokrati

Taher Sadigh


persiran.se | Sun, 06.05.2012, 20:40
image

GRUNDLÄGGANDE REFLEKTIONER MED ANLEDNING AV DE PÅGÅENDE DISKUSSIONERNA OM FINANSIERINGEN AV PUBLIC SERVICE I SVERIGE


Snart kommer utredningen om radio och tv som kan innehålla ett nytt förslag angående finansieringen av public service i Sverige.
Diskussionen om finansiering är kopplad till frågan om vilka områden public service i Sverige skall prioritera i sin verksamhet; till exempel om public service i Sverige ska syssla med s.k. underhållningsprogram eller avstå från sådana program.

Frågan är mångfacetterad och det handlar bl. a. om konkurrens mellan SVT/ SR och de kommersiella aktörerna. Det är ju självklart att de kommersiella krafterna föredrar en krympt public service för att vidga sina egen möjligheter och marknadsandelar.
Den här artikeln handlar dock inte om konkurrensfrågan eller vilka prioriteringar som public service bör göra i sin programverksamhet. Artikeln tar upp, på ett allmänt plan, de frågor som handlar om ägarförhållanden och finansiering som en viktig faktor som kan påverka programutbudet inom radio och tv i Sverige.

Det framhålls tre slags finansiering av public servicen i Sverige:
1. Att den nuvarande licensfinansieringen ska fortsätta
2. Verksamheten ska skattefinansieras
3. Verksamheten ska avgiftsfinansieras vilket kan innebära att avgifterna öronmärks för denna verksamhet och således inte blir föremål för gängse statlig budgethantering.

Följande redogörelse tar upp frågor som borde ligga till grund för en diskussion om finansieringsalternativen gällande public service.
En sak dock i förbigående: Ändring av finansiering från licenser till skatter eller avgifter i Sverige kan innebära en del besparingar genom att själva hanteringen flyttas över till Skattemyndigheten, och kan generera avsevärd större intäkter genom att fusket med licensbetalningar upphör. Men detta är en, naturligtvis positiv, Sidoeffekt som inte har något att göra med de principiella frågorna i sammanhanget, frågor som berör demokratins grundvalar.

Klassificering av medieinstitutioner och deras finansiering

Stora medier kan klassificeras ur ägande- och styrningssynpunkt som följande:
- reklamfinansierade kommersiella privata medier
- betalmedier
- statliga medier i demokratier:
a-public service medier med reklam, även public service tidningar.
b-publik service medier utan reklam (t.ex. Sveriges radio), även public service tidningar
- statliga medier i diktaturer
- parti- och föreningsägda medier och liknande.
OBS! Man kan även ha konkurrerande public service medier. Det behöver alltså inte råda någon monopolsituation.


Hur kan dessa institutionsformer tänkas påverka den journalistiska verksamheten?


Reklamfinansierade privata medier (i demokratiska samhällen) som profitmaximerande företag tenderar att inte befatta sig med kritisk journalistik riktad mot de organisationer, företag och institutioner som gör reklam i medierna.
Företagsnyheter tenderar att vara antingen positiva eller neutrala, inte negativa.
Konflikter mellan företag kan dock rapporteras ”balanserat”; förutom det att konflikter betraktas som attraktiva nyheter finns det förmodligen intresse hos de inblandade företagen att komma ut med sina ”beskyllningar” mot motståndaren. Då kan det vara tillfälle för det privata mediet att publicera sådana men inte ta ställning för något av dem. Samma förhållande föreligger när det gäller kritisk granskning av hela branscher eller hela näringslivet. Försiktighet gäller, dock kan det ibland vara lättare att rapportera kritiskt därför att detta normalt inte behöver vara specifikt riktat och kan hållas mer abstrakt. Men sådan journalistik kan också vara politiskt mer känslig och därför betraktas som mer ”omstörtande” vilket profitmaximerande kommersiella företag inte är villiga att förknippas med bl.a. av ideologiska skäl.

I stora länder och regioner och globalt kan det hända att även medier grupperar sig för eller emot andra grupper av företag, d.v.s. de allierar sig med sina respektive företagargrupper som är konkurrenter och i krig med varandra. De liknar då partitidningar eller medieföretag som stöder ett visst politiskt parti.
Det finns också en tendens att, om ofördelaktiga nyheter om ett företag redan har publicerats av andra (stora) medier, upprepa dem. Då kan man gardera sig mot företagets negativa reaktioner därför att man bara gått ut med det som redan är känt och publicerat av andra källor.

Det är viktigt att komma ihåg att ett medieföretag som vill profitmaximera kan inte helt bortse från att de som läser/lyssnar/ tittar måste lita på mediet. Därför är trovärdighet ett medel för profitmaximering. Dessutom är det trovärdighet, som kan skapa större marknader, en förstärkande medel för intäkter från försäljning av reklamplatser. Men också reklammakarnas positiva attityder är ett profitmaximeringsmedel och därför måste man balansera. Så fort det inte är riskabelt försöker mediet att rapportera sanningsenligt om annat hinder inte föreligger.

Man förtiger negativa nyheter angående företag om man vet att andra inte rapporterar det. Man kan dock rapportera men manipulera så att det inte verkar så farligt, t.ex. rapportera ytligt eller i allmänna ordalag, som notis, så att man kan gardera sig: Man försöker låtsas att man rapporterar så att trovärdigheten inte tar skada men samtidigt drar man inte på sig ”företags-ilska”.

Det finns en annan omständighet som ibland resulterar i kritisk granskning av företag: Stora medieföretag är själva mäktiga aktörer i marknaden och andra företag som annonserar i deras medier inte har så många alternativ att anlita för sina reklamannonser och liknande. De är med andra ord beroende av stora medieföretag. Så det finns en ömsesidighet som gör att medieföretagen kan bedöma situationen gynnsam för att kritisk granska företagen, ofta när det gäller s.k. skandaler som lockar medieanvändare, och ignorera eventuella negativa reaktioner från annonserande företag. Man får alltså inte blunda för att sådana situationer förekommer och att medieföretag kan avvika från den generella tendensen att inte kritiskt granska företag.
Sådana mediers beroende av reklam skapar också begränsningar när det gäller rapportering som inte direkt berör företag. T.ex. när det gäller rapportering kring politiska frågor måste de ta hänsyn till företagens attityder i sammanhanget. Dock torde det vara enklare att granska offentliga myndigheter om det inte finns ideologiska och andra hinder i vägen.

Kommersialisering kan leda till andra typer av förvrängningar som inte direkt beror på reklamfinansiering. T.ex. fabricerade, fejkade ”nyheter” eller fabricering av stora delar av en nyhet, privatisering d.v.s. förvandlandet av viktiga samhällsfrågor till historier om personer, koncentration på delar av en händelse som kan tänkas vara mer underhållande m.m.

Det finns dock en omständighet som gör att man inte har hur mycket svängrum som helst när det gäller att förtiga eller förvränga: man kan inte få yrkesfolk d.v.s. journalister att göra vad som helst i ett någorlunda demokratiskt samhälle. Dessutom är många andra som bevakar: politiker, aktivister, föreningar, så kallade alternativa medier m.fl. som man måste ta hänsyn till. De kan reagera och skapa trovärdighetsproblem.

När det gäller politiska, moraliska, religiösa motiv att inte rapportera, förvränga o.s.v. är det inte någon större skillnad mellan företag och politiska och liknande intresseorganisationer som är verksamma också som medier.

Betalmedier som inte ägs av medieföretag som är reklamfinansierade brukar oftast verka i underhållningsbranschen. Men om de sysslar med samhällsinformation och liknande kan det vara lättare för dem att även ha kritiska inslag om företag. Dock har de ofta andra motiv som hindrar detta, t.ex. ideologiska motiv och sådant och då agerar de som politiska, religiösa och andra organisationer verksamma även som medier samtidigt som de styrs av profitmaximeringsmålet.

Privata medieföretag i diktaturer är begränsade i sin nyhets- och informationsförmedling inte bara av de faktorer som nämndes ovan, utan även av statens eller de politiska makthavarnas direkta inblandning. Antingen blir de megafoner för statlig propaganda- ibland är de tvungna att vara megafoner, det räcker inte med tystnad- eller i bästa fall avstår från politisk eller annan liknande rapportering. Naturligtvis finns det olika grader av diktatur och det råder ofta politiska motsättningar inom makten som kan öppna för kritisk rapportering.

Statliga medier i diktaturer är enbart propagandamaskiner som behandlar informationer som ett medel för att maximera ”statsnyttan”. Om en sanning betraktas fördelaktig eller ”neutral”, publiceras den, annars inte. Manipulation, förtigning, förvrängning, desinformation och rena lögner och fabricerade inslag är kännetecknande för sådana medier. Om det råder allvarliga motsättningar inom makteliten kan dock statsnyttan inte definieras entydigt och detta skapar ofta förvirring och motsägelsefullhet i medieverksamheten.
Kritiska partier, föreningar m.fl. i den mån de överhuvudtaget existerar och tillåts att verka som medier, är ständigt under hot av censur och utgivningsförbud och medverkande i dem riskerar bestraffningar som kan sträcka sig från yrkesförbud till avrättning. Regimvänliga mediaorganisationer i diktaturer däremot måste betraktas som en annan variant av statliga medier i dessa samhällen.

Statliga medier i demokratier kan fungera som public service medier men direktstyrning genom statliga myndigheter kan i praktiken fungera som en effektiv begränsningsfaktor. Tolkningar angående vad som ska sekretessbeläggas, t.ex., kan göra att en hel del av händelser och förhållanden förtigs. Allvarliga förvrängningar och rena lögner och desinformation kan tänkas förekomma mindre ofta men kan inte uteslutas.
Man bör tänka på detta förhållande när det gäller ett av de förslag angående finansieringen av public service i Sverige som lagts fram: finansiering genom skatter. Detta kan öppna för statlig styrning och göra public service beroende av vilken majoritet som för tillfället styr landet. Ta till exempel den nuvarande borgerliga regeringen med dess närmast fanatiska inställning gällande privatiseringar. Det kommer säkert att finnas tendenser till att öppna för privatisering av radio- och TV-verksamhet som i förlängning kan förvandla SVT/SR till en liten obetydlig medieorganisation som den amerikanska s.k. public service- radion.

Kännetecknande för Public service medier är opartiskhet, saklighet och ”allsidighet” som bäst kan förverkligas i mediaorganisationer som inte är beroende av reklam och är fria från löpande statlig styrning, till exempel genom budget.
Reklamberoendet skapar vissa problem och begränsningar för sådana medier men det behöver inte utgöra ett allvarligt hinder då dess relativa omfattning sannolikt är mycket mindre jämfört med det avsevärda beroendet som karakteriserar verksamhetsbetingelserna för reklamfinansierade medier. Dessutom styrs inte dessa företag av profitmaximeringsmål vilket är avgörande i sammanhanget.

Att ett medieföretag är public-service innebär inte att det är frid och fröjd när det gäller sanningsjournalistik. För att vara en organisation som förmedlar opartiska, sakliga, allsidiga och betydelsefulla nyheter och informationer räcker det inte med enbart dessa målsättningar även om de absolut är nödvändiga i sammanhanget. Det krävs att man har kunniga och motiverade medarbetare, en organisering av arbete på ett sätt som leder till bra samarbete och kreativa diskussioner och som samtidigt skapar variationer genom rotation av uppgifter och ”konkurrerande” avdelningar och redaktioner mm. Detta kan sägas vara av avgörande betydelse eftersom att vara opartisk, saklig och allsidig och förmedla betydelsefull information till medborgarna är inte bara beroende av journalistens tro på dessa värden utan även av kunskaper, värderingar och den miljö man agerar i. Det är därför nödvändigt med pluralism även inom public-service institutioner. Pluralismen skapar spridning av de omedvetna reaktionerna, och kan kompensera för de brister hos journalisterna som är resultatet av okunnighet och de sociala och psykologiska miljöfaktorer som kan råda inom en enskild redaktion eller avdelning.

Partiägda och liknande medier i demokratier styrs naturligtvis av mål som dessa partier och organisationer har. Deras verksamhet kan inte betraktas som opartisk, saklig och allsidig. Men trovärdighetsskäl, påtryckningar och reaktioner från de anställda, medlemmar, fraktioner inom organisationerna mm kan begränsa deras manipulationsmöjligheter.


Bookmark and Share