Till Iran i Sven Hedins spår

BO SUNNEFELDT
Bergsklättrare sedan 1969. http://www.vision127.se


persiran.se | Mon, 15.10.2012, 13:32

Sven Hedin (1865 – 1952) är Sveriges störste äventyrare någonsin. En livslång och gränslös beundran för Tyskland kom emellertid att göra honom mera känd för eftervärlden som Hitlers vän än som imposant upptäcktsresande. År 1890 var dock hans stjärna stigande: endast 25 år gammal blev han tolk för en svensk kunglig delegation till Persien och passade då på att som förste svensk bestiga Demavend, västra Asiens högsta berg, 5 671 m.ö.h. Etthundratjugo år senare beslöt jag mig för att följa hans spår på berget.

Att Demavend (på persiska: Damavand) är en vilande vulkan (Asiens högsta) innebär tekniskt lätta bestigningsleder, varav sydsidan bjuder på den lättaste. Höjden och ibland hårt väder gör ändå trippen lite utmanande. Den förra begränsningsfaktorn blev såväl Hedin som vår expedition varse…

Demavend ligger bara knappt sju mil nordöst om Teheran. Närheten till även i forntiden bebyggda trakter och dess skepnad - en mäktig, snövit kon som totalt dominerar landskapet - gör berget såväl fysiskt som emotionellt lättillgängligt. Den ”vita demonen med fjättrade fötter” har sålunda en särskild plats i persisk mytologi.

image


Hedin besteg berget från söder tillsammans med två lokala guider. Toppattacken skedde från ett läger under bar himmel 3 200 m.ö.h. Själv ingick jag i en rysk åttamannagrupp. Efter jeeptransport till trakten av Hedins läger vandrade vi till den hytta på drygt 4 100 meters höjd som skulle bli vår startpunkt mot toppen. I Hedins berättelse om bestigningen som publicerades året därpå, beskrivs rutten och händelserna i detalj. Ändå är det svårt att följa spåren. Klättringen började i alla fall på samma sätt: i mörker och sval temperatur. Hedins beskrivning från 1891 duger än: ”Själfva toppen är betäckt med ett sammanhängande snötäcke, som likt en väldig sjöstjärna utsänder långa smalnande armar nedåt bergssidorna. Mellan dessa armar ligga kilformiga stenrösen, bestående af stora block av porfyr, tuff och andra vulkaniska bergarter. På somliga ställen sticker själfva fasta klippan fram i dagen med stora bisarra afsatser, och på andra vandrar man genom skarpkantigt grus, som gifver vika och glider utför vid hvarje steg man tager.”

image


Min föregångares guider hette Ali och Tagi, våra Reza och Homayoun – alla uppenbara proffs. Däremot visade det sig nu att såväl Hedins som våra höjderfarenheter var begränsade.
På 4 000 meters höjd började Hedin få känningar av höjdsjuka. I vårt gäng bröt en deltagare tidigt av samma skäl. Den uppgående solen ingöt dock värme och kraft i oss alla. Vid 14-tiden passerade den utmattade men ändå ständigt mätande och detaljregistrerande Hedin Mont Blancs höjd. ”Jag kände mig tillintetgjord af trötthet, led af hufvudvärk och brännande törst, samt frös ohyggligt, emedan temperaturen nu sjunkit till 3,5 grader och det blåste starkt.” Ungefär på samma höjd började unge Zhenia att sacka. Han var i Hedins dåvarande ålder, därmed yngst i vårt team och nog den fysiskt starkaste – på trivselhöjd alltså. Tillämpande den ytterst riskabla metoden att ersätta höjderfarenhet med envishet förstod eller accepterade han inte sin kropps signaler – och hjärnödemet var ett faktum. Reza och ännu en utmattad ryss vände tillbaka medan vi andra – och Hedin – stretade vidare.

”Den förtunnade luften gjorde andningen mycket mödosam, man tyckte sig hafva ett blyharnesk, som tryckte på bröstet…” Hedin var nu så medtagen att han släpades upp av guiderna. Själv trött kände jag dock en kickgivande vittring av toppen – men också av svavel. Ur en liten gulfärgad krater, fotogenisk mot den vita snön, strömmade heta gaser. En dramatisk hälsning från Helvetet… Var ett nytt utbrott efter 7 000 år på gång? Visserligen möjligt enligt Murphys lag, men ängslighet är ju inget för en bergsbestigare. Mot den hägrande toppen!

image


Tolv timmar efter starten stod Hedin på Västasiens tak. För oss, som börjat högre upp, tog det åtta. Men vyerna och känslorna var desamma! I öster och väster väldiga bergskedjor som ”massiva stenarmar ända bort i ett försvinnande fjärran.” I söder Teheranslätten och i norr
anades Kaspiska havet som en mörkblå strimma. Kanske skådade nordbor på vikingafärd vår gigantiska gråvita triangel från det hållet för ett millennium sedan… Slitets pris Stoltheten blandades emellertid med ödmjukhet: ”… man kände sig på samma gång som ett obetydligt stoftkorn i den vida värld, som på alla sidor omgaf betraktaren och nedtryckte honom genom sin oändliga storhet.” Med sin tryckhypsometer mätte Hedin toppens höjd till 5 716 m, vår GPS visade 100 meter lägre. Efter att ha snabbtecknat av toppen och druckit ur innehållet i sin spritlampa(!) för att höja kroppsvärmen, påbörjade Hedin nedfärden. Vi digitaliserade vyerna, skålade i syrgas på burk och följde i övrigt exemplet.

Hedins bestigning av Demavend låg till grund för hans tyska doktorsavhandling 1892. Undertecknad får i alla fall äran att bli publicerad på Persirans hemsida… I augusti 2014 är det 120 år sedan Hedin nådde imponerande 6 300 meters höjd under sina försök att premiärbestiga berget Muztagh Ata (7 546 m.ö.h.) i Pamir. Kanske man skulle..?


Bergssport i Iran
Vandring, klättring och utförsåkning är mycket populära bergssporter i Iran. Landets cirka 250 klätterklubbar har tusentals medlemmar. Närheten till inte minst Teheran gör att berg som Mt Tochal (3 960 m.ö.h.) är ett av världens mest välfrekventerade med upp emot 50 000 besökare per dag under högsäsongen! Demavend bestigs av 3-4000 personer per år, varav 4-500 utlänningar. Säsong: mitten av mars till slutet av september, med möjlighet till skidbestigning från mars till mitten av maj. Några mumifierade får på toppen påvisar fördelarna med att anlita guide! Mina var: Reza http://www.pirvaly.com och Homayoun http://www.damawand.com



Bookmark and Share