Stora bilden, lilla spegeln

En dikt av Partaw Naderi/Afghanistan
Övers. T.S. Sarabi


persiran.se | Tue, 17.07.2012, 21:40
image

Partaw Naderi (Afghanistan)

Min mor hörde till ärbarhetens gröna stam
talade paradisets språk
bar fromhetens silkesslöja
hennes hjärta, Guds himmel
med den gudomliga sanningens dimension
och jag hörde Guds röst
i hennes hjärtslag
och utan att någon visste
vistades Gud i vårt hem
utan att någon visste
steg solen upp ur min mors röst

Min mor hörde till ärbarhetens gröna stam
när hon närmade sig öppnades en ljus glugg
i bilden av hennes små steg
genom vilken jag kunde skåda
paradisets gröna trädgårdar
och jag plockade lycksalighetens äpple
från dess höga träd

Min mor hörde till ärbarhetens gröna stam
bar fromhetens silkesslöja
hennes panna
som början av den mest kärleksfulla dikten
vilken jag nynnade
med tillgivenhetens ord
och upptäckte med fullständig visshet
vad Guds dikt innebar

Min mor hörde till ärbarhetens gröna stam
bar fromhetens silkesslöja
och tålamod var en vit duva
som tvättade sina fjädrar
i paradisets klaraste källa
lyfte upp från den heliga koranen
och läste Guds bud för min mor

Min mor hörde till ärbarhetens gröna stam
hennes släktträd har en historia
som endast kan rymmas
i solens minne
och jag hörde solen berätta
att när hon föddes
tände hennes far sorgens ljus
i misärens spetälskehus
för den omkullfallna poppeln, sin resliga kropp
jag hörde solen berätta
att min mor, livet igenom
sökte leendets ord
bläddrade i livets ordbok
med fromhetens och salighetens fingertoppar
men tyvärr kunde hon aldrig lägga på minnet
livets glada budskap

Mor kände till gåtan
kunde bilda tusen ord
av stammen ”GRÅT”
hon hade lagt gråtbegreppet
med tusen språk
på sina ögons mörka minne
och hennes ögon
speglar av Guds uppenbarelse
ägde stor minnesförmåga

Våren var en främling för min mor
och hennes liv
ett myrspår på stenig mark
som piskades av regnet
ur förolämpningens och förnedringens mörka moln
i alla årstider
och där min mor
varje dag
plockade eländets blommor i överflöd

Mor var fördragsamheten förkroppsligad
när min far hissade segel
på sina infalls lilla eka
och seglade över vredens röda vatten
tog min mor sin tillflykt
till tålamodets kust
torkade sina tårar
med slöjsnibben
och förenade sig med Gud

Min far var en märklig man
när han satte på sitt huvud högmodets turban
trodde han att solen var en duva
som lyfte från hans höga axlar
och kunde ge min mor hennes ljusranson
han trodde att månen
var en färggrann pärla
som kunde hänga på hans springares långa man

Min far var en märklig man
när han kallade mig till sig
kunde jag förnimma katastrofen
strax framför mig
orden var små förskrämda sparvar
som flyttade bort
från min lilla höstliga trädgård
och fruktan
var ett solkigt täcke
över mitt verkliga jag

när min far kallade mig till sig
stelnade talets blod
i min tungas röda ådror
och då var min mors hjärta
en ljus kristall i djupet av en mörk dal
min mor betraktade sitt elände
i ångestens sönderslagna speglar
och inväntade olyckan

Min far var en märklig man
när han satte på sitt huvud högmodets turban
föddes hans lilla imperium i vårt lilla hus
och då piskade han friheten
som var jag
och livet
som var min mor
och slog dem i bojor

Välsignad vare min mor
som ändå tackade Gud
och sade
må Gud beskydda far
och skänka honom ett långt liv


Bookmark and Share