Parallellförhör i Baghan

Hoshang Golshiri, övers. T.S.Sarabi


persiran.se | Thu, 05.06.2014, 13:54
Novell


Houshang Golshiri (16 mars , 1938 - 6 juni , 2000) är en av de stora iranska novellisterna och romanförfattarna i 1900-talet. Han var också en berömd litteraturkritiker och tidskriftsredaktör.
Golshiri första novellsamling var ” som alltid”( 1968 ). Han blev berömd för sin första roman ”Prins Ehtejab” (1968-1969), en berättelse om aristokratins dekadens. En självbiografisk roman som heter Christine och Kid kom ut i 1971.Senare utkom en novellsamling som heter ”Mitt lilla bönerum”(1975), och en roman som heter ”Herdens förlorade lamm” (1977). På 1980-talet och senare publicerade han åtskilliga romaner och novellsamlingar.
Han var en av de första iranska författare som använde moderna litterära tekniker och är erkänd som en av de mest inflytelserika iranska författarna av nittonhundratalet.
Som en inflytelserik och berömd författare som var aktiv i kampen för yttrandefrihet och demokrati var Golshiri föremål för den islamiska regimens ständiga förföljelser. Säkerhetspolisen förföljde honom med regelbundna förhör tillsammans med många av hans medarbetare och kollegor i Iranska författaförbundet.
År 1999 tilldelades Golshiri Erich-Maria Remarque fredspris för sin kamp för demokrati och mänskliga rättigheter i Iran.
Golshiri gjorde flera besök i Sverige och en del av hans skrifter, bl.a. novellsamlingen ” Fem skatter” som inte kunde publiceras i Iran p.g.a. censur, gavs ut i Sverige.
Han dog i juni 2000 vid en ålder av 63 efter en tids sjukdom.





Hej Kära Nasser!
Jag fick ditt brev. Det gladde oss. Tack för vänligheten. Vi mår bra. Vi är på ett ställe som påminner om Masoleh, eller Baghan som du känner till. Men här har husen byggts på en sluttning, uppifrån och ner, hela området. Däruppe, över bergsknallen, svävar lätta dimmoln och nertill ligger alla våra hus, rad efter rad, mellan tätt växande bergekar eller mosstäckta klippor. Det finns också klungor av hus som bildar månghörningar och så finns det ännu fler hus ända ner till bergsfoten, mellan tättväxande träd som gränsar till en trögflytande svart å med en yta som växlar mellan ljus och mörker.
Det är väl allt. Det finns förstås inte någon väg eller ens någon stig som leder någonstans. Det är som om vi alltid bott här eller kommer att bo här i all evighet. Och när jag är ute för att upptäcka jag vet inte vad eller träffa jag vet inte vem, går jag vilse. Jag ser bara trädgården till eller taket på ett hus, och ibland, små stugor kring en oregelbunden gårdsplan, som jag nämnde förut.
Från det eviga mörkret frågar en röst: ”Är det ni?”
– Ja, säger jag.
– Ni kanske har gått vilse?
Jag ser ett huvud med en svart kalott på.
– Vill ni att jag visar er vägen?
– Tack, men nej, jag hittar själv.
Till slut hittar jag också tillbaka. Jag ser Farzaneh som håller på med något utanför vår stuga. Hon kanske städar. Och sedan när vi sätter oss ner i mörkret eller under det matta ljuset från stjärnorna, med en bricka framför oss, för att äta något, dyker han upp igen. Det är en nykläckt fjunig yngling som kommer med sänkt huvud och, utan att hälsa, cirklar runt oss och synar allt som finns däromkring. Han böjer sig till och med ner och luktar på teglasen och sedan på tekannan på spisen. Och så går han sin väg. Nu dyker en annan man upp ur mörkret ovanför vårt hus. Det är en äldre man som, också han, bär en kalott på huvudet. Han har en väst på sig och en skjorta som han släppt ut över byxorna. Han går också runt och flyttar på ett kuvert här eller en filt där och synar dem. Jag säger: ”Var så god och gör oss sällskap!”
– Tack!
– Ni ser då att vi inte har någonting här.
– Ja, vi vet det, men vi tänkte att ni kanske blivit frestade av djävulen igen.
Barnen är med oss. Du kommer väl ihåg dem? Ghazal har fyllt sju år och Barbad är fem år gammal. Jag vet inte varför de inte gråter. De sitter bara där i nattens mörker som ibland lyses upp hjälpligt av de avlägsna stjärnornas matta ljus.
Senare kommer ytterligare en man och han vandrar runt. Barnen ser på oroligt och jag reser mig för deras skull och ger mig i väg tillsammans med mannen. Jag säger till honom: ” Ni ser ju hur det är här hos oss.”
– Ja.
– Varför kommer ni då tillbaka hela tiden?
– Jo, ni vet, den där pojken är ung, han är fattig. Ni kunde väl stoppa något i hans ficka.
– Jag ska göra det, visst. Varför har ni inte sagt det förut?
Jag kommer ihåg att jag har några hundralappar i fickan. Jag tänker: ok, jag kan ge honom fem stycken och sätta punkt för eländet.
Jag går upp mot ovansidan av stugan. Därifrån går jag ner i en öppning som inrymmer en spiraltrappa med rostig ledstång. Där trängs ett stort antal människor. Jag håller i ledstången och fortsätter famlande nedåt tills jag kommer fram till den där ynglingen. Men nu är hans hästansikte slätrakat och han är klädd i mockajacka och ljusa Lee-byxor och har ett par tygskor på fötterna. Vi går en bit bredvid varandra. Jag ser ingenting och ramlar ett par gånger på den steniga bergssluttningen. Men jag reser mig och följer efter honom. Jag säger: ”Varför sa du ingenting, jag har ju inget emot det?”
Han tar i min arm och säger: Här finns allt, älskarinnor och droger, alla sorter, säg bara till!
– Jag har inte kommit till dig för sådana saker.
– Ljug inte för mig!
– Tro mig!
– Nej du! Jag har läst dig, jag har läst allt du skrivit. Jag vet vem du är. Och nu säger jag till dig att här finns det allt, droger, sprit, änkor. Du gillar ju sådant, eller hur?
Han stoppar ett litet paket under skjortan på mig och säger: ” Det är lite opium, fina grejor, rök det, det gör susen.”
Jag känner att jag kallsvettas längs ryggraden tills jag hittar paketet som är inlindat i papper. Jag försöker stoppa det i hans ficka men han är för stark och jag misslyckas. Jag säger: ” Jag vill inte spela oskyldig, jag har rökt ibland, men jag röker inte längre. Jag har ju hustru och barn som jag måste tänka på.”
– Det finns riktig starksprit också om du vill ha. Whisky, riktig Whisky. Öl har vi också, burköl, massor.
– Jag måste tillbaka, mina barn väntar på mig, min fru…
Han håller hårt i sin ficka och jag ramlar igen och får en skråma på knät. Jag känner efter med fingrarna som blir blöta av något som verkar vara en strimma av blod. Men jag bryr mig inte och famlar efter paketet. Han tar mig i axlarna och försöker resa mig upp medan han säger: ” Strunta i det, har du tappat det så har du, det finns mer, jag kan faktiskt gå med dig till kiosken.”
Till slut hittar jag paketet och reser mig och säger: ” Nej, nej, jag vill inte, jag måste tillbaka.”
Jag stoppar paketet någonstans på honom. Han säger: ” Ok. du har inte det i din ficka, men kom ihåg att vi ofta planterar sådana saker i hemmet, och sedan är det andra som bestämmer om de ska ta upp det som bevis eller inte.”
– Men varför, varför gör ni så här mot mig?
– Du får klaga över det där borta.
Han går så snabbt att jag inte kan hålla jämna steg med honom. Och när jag slår pannan på en vass kant av ett osynligt tak, säger han: ” Se upp för trapporna!”
Där det slutar lukta unket, svänger vi in i en lång korridor och kommer fram till en trappa. Vi går nerför trappan medan han ständigt mumlar någonting om att jag måste skriva ner vad de vill att jag ska skriva ner.
Han fortsätter att tala om dem som erkänt. Han säger: ” Att neka är lönlöst, men du avgör naturligtvis själv. ”
Jag håller tyst och är försiktig hela tiden så att jag inte slår mig i huvudet någonstans eller ramlar i någon trappa som leder till något helvete där nere. Plötsligt står jag i slutet av en kö. En av dem som står i kön frågar om jag har cigarretter på mig.
Jag ger honom en cigarrett och han tänder den och drar några häftiga bloss. Andra i kön vill också ha cigarretter, som de får. En äldre man med kalott på huvudet lutar sig mot mig:” Det här är vad vi gör, vi har ett ansvar, de är smugglare allihop. Du ser ju själv.”
Framför mig sitter också en grupp människor, unga och gamla, och talar viskande med varandra. Den äldre mannan ropar ett namn och en av dem reser sig och knackar på en dörr och går in. Efter en stund kommer han ut och säger: ”Två år och tre månader och 50 piskrapp. Och en miljon till på köpet.” Och sedan går en annan in. Han måste betala tre miljoner, och han har fått fyra år.
En enbent man som står bredvid mig säger något.
”Vad sa ni?”, frågar jag.
– Ingenting, jag pratar med min gud: ” Gud, låt det inte bli dödsdom.”
– Varför dödsdom?
– Jag är 3- kilossmugglare, verkligen inte mycket, eller hur?
En man kommer och tar mig i armen: ” Var så god och följ med!”
Vi går genom en svängdörr av glas som leder till en trappa och därefter en avsats och vi kommer fram till en korridor och ett tomt och stort rum med en halvöppen dörr som leder till ett annat rum. Där står en stol vid ett stort bord av metall och bakom bordet sitter en person. Han sträcker ut handen och tänder en bordslampa och säger: ” Ok, Skriv! Skriv allt!
Han lägger en bunt papper framför mig och ger mig en penna. Jag kan inte se vad som står efter bokstaven F (fråga). Jag blir bländad av lampljuset.
Jag tittar på honom. Han är en äldre man klädd i randig kavaj. Han säger: ”Vad väntar du på?
– Jag kan inte läsa, jag har inte mina glasögon på mig.
– Skriv allt om dina utsvävningar och lättsinnigheter, skriv i detalj!
– Vilka utsvävningar?
– Tänk ordentligt, du kommer säkert ihåg.
Jag sätter pennspetsen någonstans efter bokstaven S (svar) och ser återigen på honom. Vid hans hand, bakom lampan, ligger böcker staplade på varandra. Han tar upp en av böckerna: ” Vill du att jag ska väcka ditt minne?”
Han bläddrar: ” Vi vet allt, du har till exempel ljugit här i slutet på boken. Hur är det möjligt? De har supit sig fulla, de har varit varandras älskare i åratal, och ändå ligger de bredvid varandra som en munk och en nunna och säger: god natt. Nå, börja just där och försök inte ljuga.”
Jag säger: ”Ibrahim kan inte, även om han kan stäcka sin hand dit, kan han inte dra den tillbaka. Den kommer att domna av, för alltid.”
– Glöm Ibrahim. Du själv då? Skriv ner noggrant vad som hände efteråt!
– Jag är ju inte Ibrahim. Han är Ibrahim och är inte beredd att förstöra allt med vad ni kallar för utsvävningar.
– Alltså, då erkänner du att utsvävningar är av ondo?
– Det beror på hur mycket och när.
– Vad hände där, när du satt på balkongen? Du sitter ju där varje kväll och super.
– Det är ju en fiktiv berättelse. Det är någon annan, det är ”herden” i boken ”Herdens försvunna lamm”.
– Om du inte själv gjort det kan du ju inte skriva om det.
– Det är bara en saga, dessutom skrev jag den för drygt 20 år sedan.
– Och den där lama gubben som hela tiden vill dansa, och han ringer till ungdomarna och lockar dem ut till torget för att dansa där?
Han fortsätter, talar om ett ställe där det ligger en sjö och där det finns uttorkade träd insvepta i dimma. Han säger: ” Varför inleder ni folk i frestelsen att ta sig någon annanstans?”
Han plockar upp en annan bok och bläddrar i den: ”Det finns fler, Och hela tiden är det fråga om färg, färg på ögon och på ögonskugga. Ni bär skulden till all ondska och ruttenhet. En gång kom jag själv ihåg det du har skrivit när jag höll på att be och jag kunde inte fortsätta att be med ro i sinnet.”
– Sådana saker finns ju, sådant tillhör ju livet.
– Där ser du, de finns alltså, du erkänner att de finns och att du har gjort sådana saker.
Han tar upp en annan bok och bläddrar och sedan plockar han upp en till och säger: ”Titta, här har du samlat hela staden för att gå i fackeltåg och leta efter vinflaskor. Och här- du kommer säkert ihåg- ger sig målaren ut varje dag för att smygtitta på andras kvinnor och sedan måla en bit av dem. Och efteråt åker han till en avlägsen by för att ligga med sin ungdomsflamma.”
– Det är ju bara fiktiva händelser, tro mig, de har ibland bara hänt i mina drömmar, precis som nu…
Han skriker: ”Vad säger du om det där stället då? Få se om jag hittar det.” och han söker efter bland böckerna, tar först en, och sedan en annan och bläddrar.
Han tittar på mig med blodsprängda sömniga ögon. ”Här har vi det: Han öppnar dörren och ser henne med kappa och schalett över armen och med den kortärmade vita satängklänningen. Och sedan, när kvinnan kommer in, sätter han henne på sängkanten och sätter sig bredvid henne. Nu måste du väl komma ihåg, eller hur? Han sitter bredvid henne och leker hela tiden med knapparna på hennes klänning. Och han säger till henne, hela tiden, att allt kommer att ordna sig.”
– Vad? Jag minns inte den scenen.
Han reser sig och säger: ”Jaså, du kommer inte ihåg den, jag skall se till att du kommer ihåg den. Och sedan upptäcker kvinnan plötsligt att hon sitter med bar överkropp bredvid ett monster som du, och börjar gråta.”
– Jag säger ju att jag inte har skrivit den.
– Du kommer att skriva den. En dag kommer du att skriva den.
Han går fram till fönstret och återvänder: ”Det är bara sådana saker, antingen är det en pisksnärt eller denna svarthåriga kvinnas skrik, en stackars kvinna som kommit för att hjälpa sin man och få honom frisläppt, med den där glänsande vita klänningen på sig. Hon gråter även efteråt, t.o.m. efter att ha tagit på sig klänningen och försöker gå därifrån. Djävlar, det är vad ni är, och det ni skriver är satans frestelser, som om det inte finns någon gud, som om det inte finns någon människa på denna jord som sitter med ansiktet vänt mot Mecka och upprepar utan uppehåll, från kväll till gryning: Gud, förlåt mig. Jag vill fråga dig, är det något att skriva om? Varför skriver ni sådana saker?”
Jag säger: ” Vad ska jag skriva nu?”
– Allt som varit, men ljug inte, allting som du gjort eller skrivit!
Jag tecknar ner just denna scen och sedan någon annan scen som jag inte längre minns. Jag fortsätter att skriva, ark efter ark, och till slut lägger jag papperen framför honom.
Han bryr sig inte om att se vad jag skrivit, men skriver själv igen: ”F” och någonting efter bokstaven och jag fortsätter att skriva, precis som jag nu sitter och skriver till dig.
Jag skriver till dig så att du vet att det inte är så dumt att vara här, om du vill komma tillbaka, vill säga. Det finns plats för dig också. Vet du vad, lika bra att du kommer tillsammans med din fru och dina barn!


Bookmark and Share