Förvandlingen

Novell av Jamal Mirsadeghi
över. T.S.Sarabi


persiran.se | Wed, 21.05.2014, 11:03
image
När jag lämnade hemmet, badade hela gränden i solljus. Jag hade inte gått ut på några dagar. De strejkade på kontoret och ingen var där.
Några dagar tidigare råkade jag träffa en av mina kollegor.
– Vart är du på väg?
Jag sade: ” Jag är på väg till kontoret. Men du då, kommer du inte?”
Han skrattade: ” Kontoret kan du lämna därhän, det är ju strejk”
– Vad då för?
Han blängde på mig: ” Solidaritet förstås!”
– Solidaritet, med vilka? Vad är det för strejk?
Han spände blicken i mig, som om jag förolämpat honom, ryckte på axlarna och gick sin väg utan att säga adjö. Jag stod där förvirrad och såg på honom. Jag hade ju inte sagt något olämpligt. Vi var vanligen t.o.m. ganska vänliga mot varandra. När han skickade något meddelande och ville ha någon akt, såg jag till att han fick den, så snabbt som det var möjligt. Ibland kom han ner till mig och vi drack te tillsammans och umgicks. Han brukade säga att sedan jag tillsattes som chef för arkivavdelningen hade ingen akt förkommit och arkivet blivit mycket bättre organiserat.
Han var en hygglig ung man. Jag tror att han läste böcker också. Men han verkade vara på sin vakt och väckte inga misstankar som en annan ung man som arbetade på arkivavdelningen gjorde.
Under de senaste dagarna hade han sällan skickat efter några akter. Det var rörigt på kontoret, ingen jobbade. Det hände saker utanför. Jag hörde en gång att det fördes oväsen på gatan utanför kontoret och gick fram till fönstret för att se efter. Det var en skara människor med plakat i händerna som passerade och ropade slagord. Jag ryste, stängde fönstret omedelbart och gick tillbaka. Det var ju möjligt att någon av säkerhetsvakterna skulle se mig och rapportera. Något tidigare hade de hämtat en av arkivarbetarna. Stackars människa, han hade inte varit anställd mer än några månader. Han var en sämre lottad ung man. Han gick inte ens på kontorets restaurang på lunchraster utan tog med sig bröd och ost hemifrån.
Senare kom två personer och förhörde mig. Det var nära ögat att jag hamnade i svårigheter. Jag sa: ” Nej, inte alls, han var…” Jag höll på att säga: ” Han var en bra och intelligent ung man”, men jag bet mig i tungan och sa: ” Han var en hjälplös ung man”
De stirrade på mig och en av dem knep ihop ögonen och frågade: ” Hur då hjälplös?”
Jag blev nervös men behöll fattningen och svarade: ” Egentligen känner jag honom inte så väl, men generaldirektören har sagt att han är fattig men ändå måste försörja sina föräldrar.”
De började svära över generaldirektören och en av dem sa: ” Jaha, det är den där idioten som anställt honom.”
Sedan frågade de: ” Hade han någon på besök?”
– Vad menar ni?
Halvidioten skrek åt mig: ” Jag vill veta om det brukade komma folk och träffa honom, skumma typer således?”
Han var verkligen oartig. Som om han pratade med sin pappas dräng. Den andra, med koögon, spände sin blick som sylvass spik i mig och drog ihop mun och haka som om han kände dålig lukt. Jag kunde inte låta bli att tycka illa om dem.
– Jag måste säga att jag inte alls känner till det, vi hade ju inte samma rum.
De sa att om någon skulle komma för att träffa honom, måste jag ringa säkerhetstjänsten eller dörrvakten. De ringde ideligen efteråt från säkerhetstjänsten och från bevakningen vid dörren och frågade om någon kommit på besök.
Senare sade en av säkerhetsmännen till mig: ” Du, du hade verkligen tur som klarade dig.”
Jag frågade vad han menade.
– Jo, du var också misstänkt och de kollade din akt.
– Vadå för, jag hade ju inte gjort något.
– Visst gubben, just inget. Om du hade gjort något skulle de ju inte lämna dig ifred. Den där pojken var ju en av dina anställda.
– Jag hade ju inte anställt honom.
– Visst, men varför hade du inte rapporterat att han läste böcker? De hittade två böcker i hans skrivbordslåda.
– Jaså, läste han? Det var underligt, jag hade aldrig märkt det.
Men jag hade visst sett det. Det var ju omöjligt att inte se det. Men hur skulle jag kunna veta vad det innebar. Jag visste inte att det var brottsligt att läsa böcker, och värre ändå, att det var brottsligt att inte rapportera det, att inte tjalla.
Varje dag såg jag att han stannade på sitt rum och läste. Han slösade inte bort sin tid på de andra tjänstemännens rum med pladder. På eftermiddagarna fanns det inte mycket att göra, vi hade inga besök. Killarna satt och drack te och kallpratade eller så stängde de sig in på sina rum och sov. De brukade säga: ” Ni vet inte hur skönt det är med att ta en lur på eftermiddagen.” När killarna såg att en dörr var stängd, förstod de vad som var i görningen. De skrattade och sade: ”Gå försiktigt, så att ni inte väcker barnet.”
Dörren till den unga mannens rum var alltid öppen. Hans bord stod bakom aktshyllorna, men det räckte med att man stack in huvudet genom dörren för att kunna se honom sitta där. Jag ville aldrig störa honom i hans läsning, därför att han skötte sitt arbete ordentligt. Han hade också en vacker handstil. En gång sa jag till honom: ” Pojk, du är för bra för det här arkivet. Varför sökte du inte arbete någon annanstans?”
Han log och sa: ” Att jag hittat det här jobbet är mer än bra, jag sökte jobb under ett helt års tid.”
Jag träffade en granne utanför i gränden. Han var gymnasielärare. Han hade ett bibliotek hemma hos sig. En gång varnade jag honom att han skulle råka ut för tråkigheter på grund av det där biblioteket.
Han sade: ” Det finns inte några farliga böcker där, alla mina böcker har registreringsnummer.”
Jag skrattade och sa: ”Vem besvärar sig med att titta på registreringsnummer. De registrerar vissa böcker för att sedan få veta vilka som köper och läser dem.”
Jag berättade för honom att arkivkillen också läste böcker och de böckerna hade registreringsnummer. Han skakade på huvudet och sa: ” Om det är på det viset, låt dem då komma och ta mig.” Jag sa: ” Det är förnuftigt att vara försiktig.”
Han blev upprörd: ” Skit i all försiktighet och alla de försiktiga. Vi har hamnat i allt detta just för att vi har varit försiktiga. De dödar våra ungdomar på gatorna och i sina fängelser varje dag. Är det då rätt att vi inte ens läser böcker? Åt helvete med det här usla livet! Jag ryckte på axlarna och sade: ” Jag menade inget, det var ju bara ett råd.” Han rynkade pannan men sa inget.
Men den här gången verkade han pigg och glad. Han kom mot mig leende och sa: ” Hur har du det med politiken? Du vet att det är kalabalik överallt, de vet inte vad de ska ta sig till.”
Jag sa: ” Jag lägger mig inte i politik.”
Han rynkade pannan och sa: ” Vad lägger du dig i då?”
– Sköter mitt, jag bryr mig inte om sådana saker.
Han log hånfullt och ryckte på axlarna som min kollega hade gjort och gick sin väg. Jag kände mig illa berörd. Varför var de så fräcka mot mig?
Jag tittade på slagorden på väggarna. De var mycket annorlunda mot den föregående veckans slagord. Det hade tydligen hänt mycket medan jag stannat hemma några dagar, och jag visste ingenting av allt detta.
ENDA VÄGEN TILL BEFRIELSEN, DEN VÄPNADE KAMPEN
En polisman höll på att sudda bort slagorden. Men det gick ju inte att sudda bort allt. De behövde anställa flera personer för att avlägsna slagorden bara från väggarna på vår gränd. Och till vilken nytta? Dagen därpå skulle väggarna åter fyllas med slagord. Jag såg att polismannen stod där och läste slagorden och sedan ryckte han på axlarna och gick därifrån.
Folk hade kanske rätt att vara respektlösa mot mig. Det verkade som om jag verkligen var helt okunnig. Det berättades att många hade gripits och att många hade dödats. Ibland när jag gick ut i trädgården, hörde jag larm på avstånd. Jag hörde skottlossning och skrik. Det hördes bilar och ambulanser. Vårt hus låg vid en fyrvägskorsning mitt i staden. Jag ryste när det hördes skottlossning.
Vilka modiga människor. Det var som om ingen lyssnade på radio och såg på TV. Ingen blev rädd för regeringens hotelser. Vad hade hänt egentligen? Människorna hade förvandlats. Människorna var inte samma människor som förut. De struntade i regeringen och dess gevär och kanoner. Jag var förvirrad, förbryllad. Var vi inte samma människor som förskräckt hoppade högt när en liten smällare briserade?
Jag skulle köpa lite ost och socker i butiken på den närmaste gatan och återvända hem. Men jag gitte liksom inte skynda hem. Jag gick neråt gatan utan att tänka mig för. Jag måste gå dit och se efter. Jag skulle bli ännu mer förvirrad inne på mitt rum. Jag måste gå och se vad som hände, vad som var i görningen.
Det myllrade av folk på gatan och det hördes larm på avstånd. Folk stod och tittade. Jag närmade mig dem. Plötsligt kom en stor skara människor fram uppför backen på gatan. De skrek och hötte med knytnävarna. Jag stannade och såg på. De var ursinniga, eldröda i ansikten. De var alla unga, flickor och pojkar mellan 20 och 25 år, orädda, modiga och rasande. De dundrade som en störtflod och forsade framåt. Jag hade aldrig sett dem på nära håll. Jag hade aldrig varit i deras närhet. Vilka ansikten, lysande, glödande, flammande eldar.
Jag mindes min egen ungdom, som hade varit meningslös, värdelös. Den hade förflutit genom rädsla och oro. Rädsla för generaldirektören, rädsla för ställföreträdaren, rädsla för kontorschefen, rädsla för att inte få övertidsersättning i slutet på månaden, rädsla för att säga något olämpligt som skulle kunna leda till trubbel, rädsla för ditten och datten, rädsla för grannarna, för cigarettförsäljaren på torget, för kringvandrande tiggare, rädsla rädsla… rädsla. Jag tyckte illa om mig själv. Dessa människor var annorlunda. Dessa ungdomar var inte rädda för någonting, de fruktade ingen. Deras rop skakade allting, skakade gatan, skakade förstockade hjärtan, skakade de förstelnade människorna.
KANONER, TANKS OCH KULSPRUTOR, INTE LÄNGRE AV NYTTA
Mina kollegor och grannar hade rätt att lämna mig utan att säga adjö. De hade rätt att betrakta mig som ovärdig. Jag kände mig mindre värd. Jag kände avsky mot mig själv. Var i hela världen hade jag befunnit mig? Vad tänkte jag? Varför levde jag?
Jag såg soldater komma. Jag blev förskräckt, stelnade i hela kroppen. Tänkte gå tillbaka, fly. Men jag såg ingen annan fly fältet. Även flickor och kvinnor gick sida vid sida med männen. O, vilka ståtliga knytnävar, vilka storslagna rop som skallade, sammanflätade med männens.
Soldaterna stannade och såg på människomassan som kokade, bullrade och skred framåt i allt tätare led. Jag drogs med i vågen och jag blandade min röst med deras:
ENDA VÄGEN TILL BEFRIELSEN, DEN VÄPNADE KAMPEN
Någon tog mig i armen och sade hej.
Det var den unge arkivarbetaren. Spontant omfamnade jag honom och kysste honom på kinden.
– När blev du frisläppt?
– Det var för några dagar sedan. Hur mår du?
– Mycket bra, det kan inte vara bättre.
Jag var verkligen uppiggad. Jag kände mig lättad. Jag var glad. Det finns inga ord som kan beskriva hur jag kände mig. Aldrig tidigare hade jag känt mig så bra. Jag hade aldrig tidigare varit så hänförd. Jag kände mitt eget hjärtslag. Jag var varm och lättrörlig. Den friska vinden smekte mig i ansiktet. Jag njöt av solens stålar. Mina ögon var fyllda av tårar.
Soldaterna avancerade. Ville de verkligen angripa människorna och skingra dem? Ville de skjuta? Deras ansiktsuttryck visade ingen vänlighet. De marscherade fram med sina gevär och såg allt aggressivare ut. Det var som om de hade en grupp fiender framför sig.
Dagligen rapporterades i radio att soldater varit tvungna att skjuta i luften för att skingra upprorsmakarna. Men jag trodde inte att de skulle döda människor. Saknade de verkligen känslor, var de inte människor själva? Hur kan det vara möjligt att de dödar sina bröder och systrar, jagar människorna som jägare jagar djur? Att döda är ju inget svar på rop. Att döda skulle ju vidga klyftan. Nej, jag trodde inte att de skulle göra det.
Vi gick framåt, jag och den unge arkivarbetaren. Vi skrek och viftade med knytnävarna. Jag önskade att mina arbetskamrater och grannar också var med. Att vi stod där och samtalade, diskuterade: ” Vad menar du att de kommer att göra mer än vad de gjort? Denna brutala bödel lämnar ingen i fred.”
Mitt huvud var fyllt av tankar. Om jag den här gången träffade mina arbetskamrater och grannar skulle jag kunna säga en hel del:
”Var befann ni er den dagen? Ni vet inte vilken uppståndelse det var, vilken folksamling. Alla tillsammans, skuldra vid skuldra. Ingen var rädd, ingen lämnade fältet. Den tiden är förbi när människorna skrämdes bort av minsta hotelse. Ni vet, den unge arkivarbetaren var med, han som greps för att han läste böcker. De släppte honom fri nyligen. Han sa att det var några dagar tidigare. Vilken ung man! Vilken fantastisk ung man! Eld och lågor. Strax efter frigivningen kom han till demonstrationen. Han gick före alla andra. Han ropade slagord mer än alla andra. Han sa att han torterades i fängelset. Han lyfte på skjortan och visade tortyrmärken. Vilka grymma djävlar, en flock vilda djur som mördar ungdomen. Att gripa honom för att han läst böcker och tortera honom? Ingen kunde tro det. Ingen kände till det. Vid gud tillhör de inte oss. De är utlänningarnas handgångna män. De är drängar åt en flock odjur som kallar sig människor…”
Jag stannade upp och betraktade mig själv. Varför hade jag inte fått dessa tankar tidigare? Varför kunde jag inte begripa dessa saker tidigare? Varför vågade jag inte gå ut?
Jag var förvirrad. Jag var upprörd. Jag fattade ingenting. Men jag var glad, jag var mycket glad. Det var som om en tung börda fallit ned från mina axlar. Det kändes bra. Jag var fri.
När det första skottet lossades, blev jag överrumplad. Folksamlingen skingrades men människorna flydde inte. Ropen steg. Rösterna höjdes till skyarna. Tårgas tvingade mig att sluta ögonen och det blev svårt att andas. Jag sprang och skrek. Jag var inte längre rädd, jag skakade inte. Jag hade fått ny kraft bland människorna. Jag var starkare. Jag blev starkare med varje nytt rop. Jag kände att jag kunde riva sönder järngallren vid gatukanten. Jag kunde välta lastbilarna, Jag kunde jaga bort soldaterna. Jag kunde försätta gatorna i skälvning. Jag kunde erövra luften och med mina händer; med mina tusen händer, kunde jag röra vid himlen. Min kropp stod fast som ett berg. Mina rop nådde himlen
Jag hörde skottlossningen, den ständiga skottlossningen. Den unge arkivarbetaren var bredvid mig. Vi sprang tillsammans. Men ingen flydde. Människorna förde en kamp mot kulor med stenar. Uppifrån, nerifrån och från olika håll och kanter virvlade stenar och hamnade på soldater och deras befäl. Eldsflammorna spärrade deras väg. Luften var fylld av rök. En lastbil brann framför mina ögon. Det steg rök från dess brinnande däck och förmörkade luften.
Jag hörde skottet som svischade förbi mig, nästan nuddade vid mitt ansikte. Jag kände dess värme. Jag fick en kraftig knuff som kastade mig på marken. Det var den unge arkivarbetaren som knuffade ner mig. Jag såg att han satt på knäna ett ögonblick och sedan stupade omkull. Jag kröp spontant mot honom, omfamnade honom. Jag steg upp och rusade bort därifrån. Jag grät, skrek rakt ut.


Bookmark and Share