?Mitt hopp om att återse Iran; bara en dröm


persiran.se | Fri, 17.06.2011, 19:32
Brev från en läsare

Lördagen den 12 juni var årsdagen av startskottet för den ”gröna” rörelsen i Iran; det var då en majoritet av Irans befolkning valde en annan regering men den nuvarande regimen med Ahmadinejad som president struntade i valresultatet och fuskade sig kvar vid makten. Med hjälp av militär, polis och lejda anhängare krossades de fredliga protesterna.
Utanför Iran tändes ett ljus av hopp för mig och hundratusentals iranskfödda, nyblivna ”västerlänningar”. Ett hopp om att få möjligheten att åka tillbaka och få se sitt ursprungsland.
Varje år kommer jag, tillsammans med ett antal iranier bosatta i Sverige, att samlas på Sergel Torg den 12:e juni, oavsett om solen skiner eller regnet faller. Oavsett om vi blir en eller fler.
Återigen kommer en del skrika ”marg bar diktator”, ”ned med den islamiska terrorregimen i Iran” o.s.v. En och annan ”äkta” iransk flagga kommer att vaja i händerna på några av mina landsmän.
Motståendet i Iran är täckt med terrorns mantel. Under den svarta slöjan som täcker hela Iran gror en kraft som kommer att” avbeslöja” hela nationen. Folket i Iran förbereder sig för nya protester och regimen vill genom terror, avrättningar, hot och arresteringar krossa proteströrelsen. De ledande oppositionella med Mousavi och Karobi i spetsen sitter i husarrest.
Här på Sergels Torg kommer som vanligt några representanter från de politiska partierna i Sverige att hålla tal och utrycka sin sympati med det iranska folket och fördöma Irans regim. Men intresset blir svalare och svalare för varje år som går.
Att kräva av den svenska regeringen, att be Carl Bildt eller Fredrik Reinfeldt om en aktiv och hållbar ställning mot den iranska regimen är som vi iranier brukar säga, ” att mala vatten i en kvarn”. Den tystnad eller rättare sagt den passiva diplomatin som regeringen har hållit gentemot Iran är anmärkningsvärd. ”En svensk tiger” lika med tysta vägens diplomati a la Svea.
Det sorgliga är vad de övriga folkrörelserna i Sverige gör.
De som talade så vackert om en bättre värld, om kvinnas frigörelse och jag som sida vid sida med dem kämpade för 50 öre mer i timmen. Kanske också de har valt ”den tysta vägen”!
En av de mest framträdande grupperna i den stora folkrörelsen mot den kvinnofientliga regimen i Iran är kvinnorna. Utan tvekan skriver kvinnorna Irans nutidshistoria med sitt heroiska motstånd. De grymheter som i Allahs namn begås mot kvinnorna är obeskrivliga. Kvinnan som människa förnekas av regimen i Iran.


Kan inte detta vara nog för att kvinnorna i Sverige visar mer solidaritet med sina systrar i Iran?
Den iranska oppositionen utanför Iran är splittrad. Vem ska vi stödja, brukar en och annan kvarlevande kamrat från sjuttiotalet framföra som en ursäkt!
Än en gång kommer jag att stå på Sergels torg, ensam bland mina landsmän. Kommer att se mig omkring och lägga märke till deras ansikten och läsa i deras ögon den längtan som jag själv har till ett demokratiskt Iran. Deras blickar och sorgsna ansikten kommer att vittna om en sorts handfallenhet, maktlöshet och ändå en stark längtan efter ett Iran fritt från förtryck. Och jag kommer även att bevittna hatet i deras ögon. Hatet mot tystnaden, hatet mot regimen i Iran och hatet mot likgiltigheten från omvärlden.
Faktum är att en regering som ljuger så öppet för sitt eget folk kan inte vara ärlig och seriös mot omvärlden. En regering som behandlar sitt eget folk med en sådan brutalitet, kan inte behandla andra länders folk med respekt.
Det som händer i Iran är inte bara en iransk angelägenhet. Om det iranska folket misslyckas i kampen för sina rättigheter kommer det inte att finnas en regim i Iran som vi i omvärlden kan lita på.
Den iranska regimens ideologi och handling är som ett virus och det smittar övriga länder.
Jag är övertygad om att Ahmadinejads regim kommer att skaffa kärnvapen. Dennes terrorister kommer att skickas till Europa, Sverige och andra länder. Deras illdåd kommer att skyllas på oppositionen och då kommer det att vara försent med den tysta vägens...
Efter 35 år i Sverige växte den 12.e juni 2009 ett hopp inom mig. Ett hopp om att jag skulle kunna se min födelseby. Se aprikos- och mandelträden i blom en sista gång. Se de ståtliga bergen och den solbrända jorden. Se min skola, mitt hem och mullbärsträden som växer där. Åka till kyrkogården och lägga en krans på mina föräldrars gravar. Ta farväl från mina vänner, de som ännu är i livet. Hoppet om att se mitt födelseland innan jag lägger mig till ro här ”hemma” på Skogskyrkogården.
Tyvärr, så länge regeringarna i den demokratiska värden fortsätter med sin tystnad, så länge det finns en stor splittring i den iranska oppositionen utanför Iran och så länge folk i omvärlden inte visar större intresse för Irans sak kommer mitt hopp om att återse Iran bara vara en dröm. Om inte … Det återstår att se

Stockholm fredagen den 17:e juni 2011.
Babak Zandik


Bookmark and Share