Historiska förbindelser mellan Sverige och Iran

Ashk Dahlén


persiran.se | Sat, 21.05.2011, 2:43
23 Maj 2011
Denna artikel publicerades först som förord till ”Iran från dåtid till nutid” av Kent Eklind (Ferdosi publication 2010). Vi tackar professor Ashk Dahlén och Ferdosi publication som vänligen tillåtit dess återpublicering här.

Redaktionen för Persiran



”Ispahán är halva världen”
säger ett persiskt ordspråk. Det är sannerligen en hel sagovärld som ligger för ens fötter, då man skådar ut över Ispahán från loggian till ett av de palats, där stadens skapare, Schah Abbás I (1587-1629), Persiens Ludvig XIV, residerade.
Gustav VI Adolf



Den 29 mars år 1684 trädde holländaren Ludvig Fabritius in i den safavidiska palatsstaden Isfahan under avslutningen av det persiska nyårsfirandet (nouruz). Kungarnas kung, Shah Soleiman I förlustade sig i paviljongerna med vin, dans och skådespel. På gator och torg firade stadens invånare det nya årets ankomst. Fabritius hade nio dagar tidigare lämnat den svenska huvudstaden med uppdrag från Karl XI att upprätta stadigvarande handelsförbindelser mellan de två kungarikena. Den svenska delegationen med en svit av 20 personer inkvarterades i den armeniska stadsdelen Jolfa och gavs audiens hos shahen. De red kortege genom Isfahan iklädda hedersdräkter och blev väl mottagna. Fabritius överlämnade gåvor och sobelskinn till shahen tillsammans med ett förgyllt brev från Sveriges kung.


Shah Soleiman ger audiens. Oljemålning av Ali Qoli Jabador 1670.


Den tyskfödde läkaren Engelbert Kämpfer berättar i sina memoarer att Fabritius, som hade kunskaper i persiska, stannade i två år i Isfahan och blev Shah Soleimans gunstling i kretsen av utländska sändebud. Han fascinerades av stadens tjuskraft, dess glänsande paviljonger, svalkande trädgårdar och brokiga basarer. I sällskap av shahen beskådade han polospel och hästkapplöpningar från Höga Portens takterrass (‛Āli Qāpu) och under nyåret 1685 deltog han vid hovets banketter där vinet flödade.

Dryckeslagen och samtalen med Shah Soleiman var både livliga och roande. En kväll skrattade shahen hjärtligt av att få höra att den svenske monarken ”måste låta sig nöja med en hustru” och till det svenska sändebudet häpnad skålade han därnäst ”för sin gode vän Karl XI” med en ofantlig vinbägare (hazārpishe) av guld. Fabritius lyckades upprätta de första spirande kommersiella förbindelserna mellan Sverige och Persien och vann gehör hos shahen för att handeln skulle bedrivas i den svenska hamnstaden Narva. Men däremot lyckades han inte övertyga perserna att förklara krig mot den osmanska ärkefienden, vilket Karl XI anhållit om i sitt brev.

Från vikingatiden till stormaktstidens slut
Persien (Iran efter 1935) har genom århundradena utövat en fängslande dragning på en brokig skara svenskar som besökt landet som diplomater, köpmän, läkare, vetenskapsmän, upptäcktsresande eller missionärer. De äldsta dokumenterade kontakterna mellan Sverige och Persien går tillbaka till vikingatiden. Medeltida krönikor berättar om vikingar i österled som bedrev handel med persiska köpmän längs de ryska floderna Volga och Ural. Den ziyaridiske geografen Ibn Khordadbeh (d. 849) berättar om en grupp svenskar som landsteg i Gorgan i nordöstra Persien och färdades mot Bagdad på kamelrygg. Men deras vidare äventyr och göromål i Orienten är höljda i dunkel. Om ett livligt handelsutbyte mellan svenska vikingar och persiska köpmän vittnar de fynd som gjorts i modern tid på Gotland. I de svenska silverskatterna har man upptäckt ca 50 000 mynt som präglats på samanidisk tid i nordöstra Persien (ca 60 % av det totala beståndet). Vikingarna förde med sig nya uppfinningar från Orienten, såsom balansvågar och vikter, vilka fick betydelse för handelns utveckling i Sverige. Vi vet även att perserna förmedlade ingenjörskunskap till nordborna rörande bevattningssystem (qanāt) och badinrättningar.

Den förste namngivne svensken som besökt Persien är äventyraren, och sedermera statsmannen Bengt Oxenstierna (”Resare-Bengt”) från Stockholm. Han vistades i Isfahan mellan åren 1616-1618 och stod särdeles väl hos Shah ‛Abbas I. Han trädde i persisk krigstjänst och deltog vid shahens sida i safavidernas fälttåg mot osmanerna i Azerbajdzjan. Som Sven Hedin skriver i sitt porträtt av Resare-Bengt ”roade det mycket den upplyste och begåfvade schahen att samtala med den unge, intelligente svensken”. Det berättas att Shah ‛Abbas I personligen ska ha visat honom sina mest dyrbara saker och därpå fört ut honom i trädgården för att visa honom sina sällsynta växter. Den allra märkligaste sparade han till sist och visade sig vara en vanlig enbuske. Då Oxenstierna fick se den ska han ha utropat: ”Men, Ers Majestät, i Sverige är alla skogar och backar fulla av sådana buskar!” Därefter nämnde shahen aldrig busken vid namn igen. Efter sin återkomst till Sverige inkallades Oxenstierna i riksrådet och deltog i Gustav Adolfs fälttåg i Tyskland. Han dog som generalguvernör i Riga 1643 och begravdes i Riddarholmskyrkan i Stockholm.

Fabritius försök att få igång stadigvarande handelsförbindelser med Persien förklarades vara en stor succé i Stockholm. Han fick gehör hos Shah Soleiman, som vid tiden var involverad i en handelskonflikt med holländarna och såg fördelar med förslaget. Målet var att på sikt bygga hamnar och skeppsvarv i Kaspiska havet där svenska ingenjörer skulle bidra till att skapa en modern persisk flotta. 1686 begav sig de första persiska köpmännen med sina varor via Novgorod till Narva där det Persiska handelshuset öppnades året därpå. Ett femtiotal köpmän anlände till den svenska hamnstaden varje år med silke och andra varor som hörde till en äkta karavan. Under de följande åren gick omkring tio procent av Persiens utrikeshandel via hamnstaden. Vid sin andra hemresa från Isfahan medföljdes Fabritius av en grupp persiska köpmän som anlände i Stockholm i december 1688. Perserna mottogs av Karl XI med ”utsökt vänlighet” och blev på kunglig befallning inhämtade med hästar, vagnar och all slags ståt. En kunglig kommission tillsattes för att handla med köpmännen som erhöll tre års tullfrihet i Sverige.

Vid Fabritius sista besök i Isfahan 1697 utlovade den nye shahen Soltan Hosein att landets transithandel skulle koncentreras till hamnen i Narva och godkände byggandet av nya hamnar vid Kaspiska havets sydkust. När Fabritius återvände till Stockholm 1700 hade emellertid Karl XII bestigit den svenska tronen och det stora nordiska kriget utbrutit mellan Sverige och Ryssland. Den persiske ambassadören som shahen hade låtit sända med Fabritius liksom medföljande köpmän fängslades av ryssarna och deras varor konfiskerades. Krigsutbrottet omintetgjorde Sveriges stormaktsambitioner och grusade även Fabritius ansträngningar att upprätta stadigvarande handelsförbindelser med Persien via Narva. Sveriges diplomatiska representation vid safavidernas hov utfördes åter av den franske envoyén (som daterade sig från Drottning Kristinas tid).

Ett försök till ett närmande mellan Sverige och Persien skedde i oktober 1715 när Mohammad Reza Beg, shahens sändebud till Louis XIV, befann sig på genomresa i Tyskland. Den svenska ambassaden i Berlin gav audiens för sändebudet där man åter framförde Sveriges intresse av direkta handelsförbindelser med Persien via Narva. Mot bakgrund av att Sverige förlorat sina baltiska besittningar efter slaget vid Poltava var läget mycket osäkert. Åren därpå härjade ryska flottan längs den svenska östersjökusten, främst i Stockholms skärgård. 1722 störtades den safavidiska dynastin i Persien i samband med att afghanska trupper ockuperade huvudstaden Isfahan. Dessa skeenden omintetgjorde planerna på direkta handelsförbindelser mellan Sverige och Persien och det skulle dröja hela 200 år innan några stadigvarande diplomatiska och kommersiella kontakter upprättades.

Sven Hedin, oljemålning av Carl Emil Österman 1923.

Ett säreget och fängslande svenskt livsöde i Persien vid 1800-talets mitt är ögonläkaren Conrad Fagergren från Stockholm som tog sin examen vid Karolinska institutet. Han kom till Teheran 1847 där han bedrev en klinik och blev anlitad av hovet. Vid oroligheterna i samband med Naser al-din Shahs tronbestigning två år senare misshandlades han av en folkhop och förlorade sin egendom. Han hamnade i Shiraz som guvernörsläkare där han gifte sig och fick två döttrar med en armeniska. Den ena dottern gifte sig med general Albert Houtom-Schindler, chef för Persiska telegrafverket och från och med 1902 Sveriges förste generalkonsul i Teheran. Enligt den franske historiken Joseph Arthur de de Gobineau var Fagergren, som gjort militärtjänst i Linköping, en auktoritet i medicinska och militära frågor i trakten. 1855 utmärkte han sig som strateg vid försvaret av hamnstaden Bandar Abbas som hade invaderats av omanska styrkor och blev befordrad till överstelöjtnant i den persiska armén. Fagergren deltog i otaliga expeditioner och fältslag i de södra provinserna fram till sin död 1879. Han begravdes i sitt älskade Shiraz, rosornas och näktergalarnas stad.

Först 1889 återknöts kontakterna i samband med att Naser al-din Shah sände Mohsen Khan Mo‛in al-Molk till Sverige i spetsen för en persisk handelsdelegation. Mo‛in al-Molk fick audiens hos Oscar II i Stockholm och bekantade sig även med upptäcktsresanden Sven Hedin som tre år tidigare återvänt från sin första Persienresa. 1890 var en stor svensk delegation på besök i Teheran under ledning av Oscar II:s sändebud, förste hovjägmästaren Fredrik Wilhelm Treschow. Sven Hedin har efterlämnat en levande skildring av vistelsen i sin reseanteckning Konung Oscars beskickning till Schahen af Persien år 1890. Delegationen möttes i Teheran av Bertrand Hybennet ”Khan”, Naser al-din Shahs svenske hovtandläkare och inkvarterades i ett palats vid Shemirānporten. Dagen därefter gavs de audiens hos shahen som tog emot dem på påfågelstronen i Golestānpalatset. De fick bevittna militärparader och gjorde en utflykt med shahen till Alborzbergens grönskande sluttningar. Resans höjdpunkt för Hedin var emellertid bestigningen av berget Damavands topp på 5,715 meters höjd! Före avresan hedrades både Treschow och Hedin med den persiska sol- och lejonordens insignier. Hedin adlades (som siste svensk) vid hemkomsten till Sverige av Oscar II och invaldes senare i Svenska akademien.

Det persiska gendarmeriet och första världskriget
Vid 1900-talets början rivaliserade England och Ryssland om det politiska inflytandet i Persien. 1907 hade de ingått ett hemligt fördrag varmed landet indelades i två intressesfärer under, som det hette, ”respekterande av Persiens nationella suveränitet och självständighet”. Frankrike utövade samtidigt det kulturella inflytandet. För att göra ett motdrag mot stormakternas halvkoloniala politik lät den unge persiske monarken Ahmad Shah tillsätta en utländsk militärkommission för organiserandet av ett nationellt gendarmeri. 1911 ställde han en officiell förfrågan till Oscar II om svensk assistans för att bygga upp gendarmeriet och en poliskår. Sverige hade, som ett litet och fredligt land, ett gott anseende hos persiska eliten. Den svenske konsuln Houtom-Schindler hade dessutom medlat till den persiska regeringens fördel i en försäkringstvist med en italiensk affärsman. Men gendarmeriet tillkom först med godkännande från England som hade intresse av att förhindra ryssarnas våldsamma framfart i de nordliga provinserna.

General Harald Hjalmarson, chef för persiska gendarmeriet 1910-1915.

Uppdraget leddes av major, sedermera general Harald Hjalmarson (far till högerledaren Jarl Hjalmarson) som kort efter sin ankomst 1911 inrättade en officersskola och därefter en gendarmskola. Gendarmeriet kom att bestå av sju regementen, varav två var förlagda till Teheran och de övriga till städerna Shiraz, Kerman, Qazvin, Isfahan och Boroujerd med ansvar att bevaka vägarna ute i provinserna. Åren 1910-15 stod sammanlagt ett sextiotal svenska officerare och underofficerare i persisk tjänst. 1914 uppgick gendarmeristyrkan till ca 200 officerare och 8 900 man, inklusive 36 svenskar, som tjänstgjorde som officerare, intendenter, läkare, veterinärer och kartritare. Gendarmeriets mest akuta uppgift var att säkra vägarna i de centrala och södra delarna av landet. Häftiga strider utkämpades mot rövarband och krigiska klanledare bland annat omkring städerna Boroujerd, Isfahan och Kazerun. Under dessa stupade löjtnant Philip Hierta och majorerna Oscar Ohlson och greve Erik Lewenhaupt.

På några år lyckades svenskarna snabborganisera spillrorna av den qajariska militärpolisen och säkerställa lag och ordning i oroliga delar av landet. Vid världskrigets utbrott hade gendarmeriet växt i antal och blivit så starkt att de allierade kände sig hotade av dess verksamhet. Stormakternas farhågor befästes när major Gustaf Laurentius Edvall, den nye chefen för gendarmeriet, i november 1915 samverkade med den nybildade nationalistiska fraktionen Kommittén för nationens försvar (Komite-ye defā‛-e melli) för att avvärja en kupp mot shahen. Kort därefter intog allierade trupper officersskolorna i Teheran och Shiraz och gendarmeriet desavuerades formellt av de ryska och engelska beskickningarna. I januari 1916 lät Sverige hemkalla sina officerare. Edvall entledigades av den nye premiärministern Hossein Mirza Farmanfarma, som var en känd ryssvän, och till ny gendarmerichef utsågs major Per Nyström som åtnjöt den engelska beskickningens uppbackning.

Det persiska nationalistpartiet Melliyun såg med ovilja på stormakternas halvkoloniala inblandning, men förlorade efter Farmanfarmas tillträde sitt inflytande i kongressen (majles). Av naturliga skäl var den persiska överklassen till övervägande del pro-tysk vid tidpunkten och bildade iranier uttryckte sin sympati för de svenska officerarnas sak. Stormollan i Teheran utfärdade till och med ett religiöst dekret som gav svenskar och tyskar rätt bedriva heligt krig (jihād) mot Ryssland och England. En gendarmavdelning under major Gunnar Kjellström hamnade i eldstrid med rysk trupp i samband med uttåget från Qazvin och dessförinnan hade Edvall och hans persiska hustru arresterats av ryssarna innan de släpptes för utresa till Sverige. 1916 återstod förutom de polisofficerare som ännu var i persisk tjänst en handfull svenska reservofficerare i landet. General Carl Gustav Westdahl, chef för Teherans poliskår, återkom till Sverige först 1924. Han hade då hunnit organisera en ny polisstyrka om ca 1 000 man och gjort en viktig insats för att undanröja korruptionen inom kåren och säkrat lag och ordning i huvudstaden.

Pahlavidynastin
Det föredömliga sätt varpå svenskarna hade organiserat och utbildat gendarmeriet bidrog till persernas starka intresse att etablera kommersiella kontakter med Sverige. 1919 invigde ambassadör Asad Khan Bahador den första persiska diplomatiska beskickningen i Sverige. Det skulle dröja ett årtionde innan Sverige öppnade sin första ambassad i Teheran, vilket sannolikt berodde på att svensk polis dödats i den kupp som den persiska kosackbrigadens ledare Reza Khan genomförde i februari 1921. Som premiärminister beslöt Reza Khan att säga upp alla utlänningar i persisk tjänst från sina befattningar och 1925 utropade han sig till kungarnas kung (shāhanshāh) med dynastinamnet Pahlavi. Ahmad Shah som gått i självvald exil och befann sig i Monte Carlo hade ingen avsikt att återta tronen. Den svenska ambassaden i Teheran invigdes därför först 1929 med Carl Gerhard von Heidenstam som beskickningschef.

Som monark påbörjade Reza Shah Pahlavi ett genomgripande nydaningsarbete av Persiens förvaltning, bankväsende och infrastruktur. Han kom fördenskull att benämnas som det moderna Irans grundare (bonyāngozār-e Irān-e novin) av iranska historiker. 1930 träffades avtal mellan Sverige och Persien inom visering, handel, tull och sjöfrakt. Ett tiotal svenska företag som stod bakom aktiebolaget Persiska kompaniet (senare Irano-Swedish Company) ingick avtal med persiska regeringen om leverans av svensk industrimateriel. Som likvid för detta uttogs och exporterades persiska produkter, främst torkad frukt, bomull, ris och tobak, för motsvarande summor. 1933 grundades Svenska Entreprenad Aktiebolaget (Sentab) som ägnade sig åt byggandet av alltifrån järnvägar och broar till kraftstationer, sjukhus och fabriker för tillverkning av cement- och socker i Iran. Ett tjugotal svenska ingenjörer deltog i arbetet med den stora transpersiska järnvägen som invigdes 1938 då också de första svensktillverkade tågvagnarna började rulla från Bandar-e Shapur vid Persiska viken.

De diplomatiska och affärsmässiga förbindelser som Karl XI hade drömt om mellan Sverige och Persien kom således äntligen igång på 1930-talet. Denna förändring speglades i det tjugo dagars statsbesök som den svenske kronprinsen Gustav VI Adolfs gjorde i landet i november 1934. I sällskap av prinsessan Louise och barnen Bertil och Ingrid (senare Drottning av Danmark) färdades han genom städerna Teheran, Isfahan och Shiraz. Det svenska följet mottogs med pompa och ståt i den iranska huvudstaden av Reza Shah Pahlavi och inkvarterades i Golestān-palatset. Kronprinsen var särskilt intresserad av Persiens antika historia och deltog själv i utgrävningarna i Persepolis som leddes av den tyske arkeologen Herzfeld. Förutom Persepolis besökte Gustav Adolf även Kyros den stores grav i Pasargad och besåg de sassanidiska klippinskriptionerna vid Taq-e Bustan (utanför Kermanshah i västra Iran).

Henrik Samuel Nyberg, den mest framstående orientalist som Sverige har haft.

I november samma år firades 1000-årsjubileumet av den persiske nationalpoeten Ferdousis födelse på Nationalmuseet i Stockholm. Medverkande var prins Eugen, den persiska operasångerskan Ghasal Öhman, som deklamerade klassisk poesi, och arkeologen T.J. Arne som föreläste om sina utgrävningar vid Shah Tappe utanför Astarabad. Vid universitetet i Uppsala har studiet av persisk filologi och litteratur bedrivits sedan mitten av 1930-talet. Den som introducerade ämnet var professorn, och sedermera akademiledamoten H.S. Nyberg. Bland Nybergs studenter i persiska genom åren återfinns några av seklets stora namn inom svensk litteratur, såsom Gunnar Ekelöf, Willy Kyrklund och Sven Delblanc. Men till hans mest lysande studenter vetenskapligt sett hör nog Stig Wikander, Geo Widengren och Bo Utas. Nyberg är även författare till en rad internationellt uppmärksammade böcker om antikens Iran. I sitt banbrytande verk om den iranska religionshistorien, Irans forntida religioner (Stockholm, 1934) behandlar han allt ifrån persisk mytologi och shamanism till zoroastrism och manikeism. Hans skrev även ett pionjärarbete i medelpersiska, A Manual of Pahlavi, som publicerades i två volymer (Wiesbaden, 1964-1974).

Nyberg besökte sitt älskade Iran först på ålderns höst och föll för dess lockelse. I en av Svenska akademiens minnesanteckningar berättar dottern Sigrid Kahle att hans fyra resor dit åren 1960-1971 verkade förnyande på honom. I Isfahan förde en kollega honom ”runt i ett paradis av skir grönska, blåvit safavidarkitektur, broar, lermurar, och så denna höga luft, som blev ett livselixir”. Vid besöket i Shiraz tog Nyberg av sig hatten av vördnad vid Hafez grav och läste ur minnet en dikt av ”den poet som Goethe skänkt Europa”. Väl hemma i sin lilla tornkammare i universitetsbyggnaden i Uppsala skriver han att ”historien lever för mina blickar” när han plockar fram sina medelpersiska texter. Vid sitt andra besök på universiteten i Teheran och Isfahan 1963 mottogs han ”som en gammal vän”. Nyberg, som i Uppsala sällan hade fler än en handfull elever, fick stående ovationer av auditorium med hundratals studenter.

En viktig faktor bakom de stärkta diplomatiska och kommersiella förbindelserna mellan Sverige och Persien under 1930-talet var Reza Shahs beslutsamhet av att närma sig Tyskland och de nordiska länderna för att motverka Englands och Ryssland inflytande i landet. Iran stod neutralt i andra världskriget, men neutralitetsförklaringen gjorde inget intryck på de allierade som krävde att shahen skulle låta utvisa alla tyskar från landet. I september 1941 patrullerade ryska och brittiska trupper på Teherans gator efter att ha ryckt fram från norr och söder. Reza Shah tvingades abdikera till förmån för sin son Mohammad Reza som fortsatte faderns ansträngningar för att skapa ett modernt och framåtsträvande Iran.

Mohammad Reza Pahlavi och Gustav VI Adolf i kortege på Stadshusgården i Stockholm, den 7 maj 1960.

Under Mohammad Reza Pahlavi upplevde Iran en oöverträffad ekonomisk tillväxt som speglades i att de svensk-iranska relationerna blomstrade inom handel, politik, kultur och vetenskap på 1960- och 70-talen. Den svenska exporten till Iran, till stor del bestående av last- och personbilar, hushållsmaskiner, elapparater och verktyg, nådde rekordnoteringar. Den vita revolutionens nydaningsprogram medförde en genomgripande förändring av iranskt jordbruk, näringsliv och rättsväsende, vilket inte minst kom kvinnorna till del. I början av maj 1960 kom shahen på ett tredagars statsbesök till Stockholm. I samband med vistelsen besökte han bland annat Skokloster, företagen L.M. Ericsson och Bofors, och provflög det nytillverkade stridsplanet Draken på F 18. Han donerade en stor bokgåva till Uppsala universitet och H.S. Nyberg fann honom personligen sympatisk.

I oktober 1971 samlades världens ledande monarker och statsöverhuvuden, däribland den svenske kronprinsen Carl XVI Gustav, i Persepolis för 2500-års jubileet av Kyros den stores tronbestigning. I samband med festligheterna hölls en iranistikkongress på Shiraz universitet organiserad av hovministern Shoja‛ al-din Shafa. Bland de inbjudna talarna fanns professorerna H.S. Nyberg, Geo Widengren och Carl Nylander från Uppsala. Genom jubileet underströk shahen den persiska monarkins historiska arv till antikens storkungar. Kongressen blev dessutom ett viktigt led i hans stora mecenatskap åt de iranska studierna. Avslutningsvis vill jag stödja mig på Nyberg, den mest framstående orientalist som Sverige haft, som vid sitt besök i Taq-e Bustan 1960 kommenterade det inflytande som Irans andliga och materiella kultur har utövat i historien:

Iranierna måste utan tvekan betecknas som ett av världens mest konstnärligt begåvade folk, och vad de frambragt i konsten har utövat ett inflytande i världshistorien, som ännu icke är på långa håll klarlagt och till sin betydelse rätt uppskattat.

Nybergs formuleringar ”ännu icke är på långa håll klarlagt” och ”till sin betydelse rätt uppskattat” var minst lika angelägna då som de är i dag, i en tid när namnet Iran för många kommit att förknippas med politisk islam, kärnvapen och terrorism. För visst bör Iran med sin språkliga och kulturella särprägel få sin rättmätiga bedömning av historiker och inte ställas i skuggan av antikens grekisk-romerska civilisation eller en medeltida arabisk religion. Med personligheter som Zarathustra, Kyros den store, Ferdousi, Avicenna och många fler, har landets intellektuella och konstnärliga liv satt sin prägel på kulturens utveckling i både öst och väst. Att den iranska religionen med sin etiska dualism och dramatiska syn på historien har verkat starkt på de abrahamitiska religionerna är välbekant. Men hur många känner till att den medeltida riddarrustningen och furstliga högtidsdräkten har sina rötter i nordöstra Iran varifrån den upptogs av bysantinerna efter parthisk tid? Och hur många vet att kupolarkitekturen är en renodlat iransk uppfinning som spreds till väst via persiska utvandrare till det andalusiska Spanien?



Bookmark and Share