Orumiyehsjön, Irans största saltsjö, omvandlas till Salt


persiran.se | Tue, 20.09.2011, 13:18
2011-09-20

Orumiyehsjön i nordvästra Iran, en av världens största saltsjöar och en av Unescos biosfärområden, håller på att försvinna på grund av torka och vanskötsel, och har blivit en viktig orsak till oro för miljöaktivister och vanliga människor i Islamiska republiken Iran.
Sjön har redan förlorat hälften av sin yta under senare år. Experter har sagt att sjön som är livsviktig för jordbruket och turismen, kan helt torka ut under de närmaste åren.
Här vill perSIran med hjälp av olika källor belysa problemet med Orumiyehsjön från olika aspekter och ge en klarare bild av situationen till den del av våra läsare som efterlyst just detta.
Redaktionen



Miljöexperter varnar att Orumiyehsjön, den långa och populära sjön, hem till flyttfåglar som flamingor, pelikaner och måsar, har krympt med 60 procent och kan försvinna helt på bara några år på grund av torka, missriktad bevattningspolitik och uppdämning av floder som matar den.



I april slutade myndigheterna sina aktiviteter på den närliggande bryggan i Golmankhanehs hamn, på grund av brist på vatten i sjön, nu endast två meter djup som djupast. Bryggor i Sharafkhaneh och Eslami står inför samma öde.
Det vikande vattnet har också försvagat hotellverksamhet och turism i området, och planerade hotellprojekt har stoppats. Förutom turismen, hotar den saltmättade sjön jordbruket i nordvästra Iran. Ibland bär Stormarna i området saltet långt bort. Många bönder oroar sig för framtiden och för sina åkrar som i århundraden varit kända för sina äpplen, vindruvor, valnötter, mandel, lök, potatis, samt aromatiska örter. De salta vindarna kommer inte bara att påverka det omgivande området utan kan också skada jordbruket i avlägsna trakter.

Hur kunde denna katastrof utvecklas, och vad kan göras nu?
Officiella rapporter skyller torkningen i huvudsak på en tio år lång torka, och, perifert, på användningen av vatten för jordbruk. De lägger fem procent av skulden på anläggning av dammar och 3 procent på andra faktorer. Andra experter håller inte med om den relativa skulden.




Det första larmet om sjöns sjunkande nivå kom i slutet av 1990-talet, mitt i en svår torka.
Trots torkan fortsatte regeringen byggandet av 35 dammar i floderna som förser sjön med vatten, och 10 fler dammar finns nu på ritborden för de närmaste åren.
Det byggdes även en sjökorsande körbana mellan Orumiyeh och Tabriz, städer på väster och öster om sjön. Inga miljömässiga förstudier gjordes inför planeringen för vägen, och miljövänner tror att projektet försämrat sjöns hälsa genom att fungera som ett hinder för vattencirkulationen.
Felbedömningar har lett till fördröjda reaktioner för att rädda sjön. I början trodde experter att det rörde sig om en 10-årig s.k. roterande torka. Men torkan fortsätter, med förödande effekter.
I början av 2000-talet, visade en akademisk forskning att sjön skulle möta samma öde som Aralsjön i Kazakstan och Uzbekistan. Aralsjön hade samma problem med sjunkande vattennivå sedan floder som matar den avleddes av bevattningsprojekt under 1960-talet. Aralsjön är nu mindre än en tiondel av sin ursprungliga storlek.
I april i år meddelade den iranska regeringen att man planerar rädda sjön på tre sätt: att befrukta moln för att öka nederbörden i området, att sänka vattenförbrukningen och att leda vatten till sjön från andra vattenkällor.
Vissa experter kallar väderkontrollen av programmet som bara en "symbolisk handling" av regeringen. Den bästa åtgärden för närvarande skulle vara att släppa mer vatten till sjön, vatten som hålls bakom dammar, enligt dessa experter. Sjöns avdunstning är tre gånger större än regnmängden, vilket gör flodernas roll avgörande för att upprätthålla vattennivån.
"Sjön befinner sig i en eländig situation på grund av dammarna" säger Ismail Kahrom, professor i Teherans Azad Universitet och en framstående miljöexpert, till nyhetsbyrån Associated Press. Tre femtedelar av sjön har torkat upp och saltmättnaden har nått cirka 350 milligram per liter från 80 milligram i 1970-talet, säger han.
Kahrom sade att regeringen borde låta 20 procent av vattnet från dammarna att nå sjön.
Mostafa Ghanbari, sekreterare i Sällskapet för rädda Orumiyehsjön anser att överföring av vatten från Kaspiska havet kan vara "det enda sättet att rädda" sjön. Men ett sådant projekt är för ambitiös, och kräver pumpning av vatten cirka 700 km, från ett område som är betydligt lägre.
I den gröna och vackra staden Orumiyeh, känd för fredlig samexistens mellan de azerbajdzjanska folken, kurder, armenier, assyrier, muslimer och kristna, är diskussioner om sjöns öde vanliga och intensiva bland människorna i tehusen och på gatorna.
Långt från debatterna hos nationella och lokala myndigheter, talar en del människor om en legend som inger hopp:
En lokal legend berättar att vilda ”lila Gladiolus” har haft en mirakulös roll i just detta. Blommorna har vuxit varje år under tusen år på den plats där en prinsessa dödades när hon varnade folket i staden för en invaderande fiende. Och man tror att så länge dessa vackra blommor dyker upp i sjön finns det hopp om att den kan räddas.



Bookmark and Share